- Project Runeberg -  En bikt /
116

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

118

de mig, som om de öppnat en afgrund och knuffat
ner däri allt som existerade på jorden.

Ibland blef jag helt ängslig till mods af hans
tal och var frestad att fråga honom:

»Är ni inte djäfvulen själf?»

Han var så svart och talade så befallande, och
när han druckit, blefvo hans djupt liggande ögon
ännu mer ogenomträngliga, det bleka ansiktet
förvreds af ett leende, och de långa smala
fingrarne lekte nervöst med det blåsvarta skägget.
Det utströmmade som en kyla ifrån honom, och
jag ryste.

Men som sagdt trodde jag inte på djäfvulen,
ocli jag visste af Skriften, att djäfvulen är stark
genom sitt högmod, att han alltid kämpar
lidelsefullt och förstår att locka människorna i
fördärf-vet, men fader Antoni lockade mig inte med något.
Han klädde hela lifvet i grått, visade mig dess
meningslöshet, och människorna voro för honom
en skock besatta svin, som med olika hastighet
iiisade mot undergången.

»Ni sade ju, att lifvet är skönt!» sade jag.

»Ja, om det erkänner mig, är det skönt!»
svarade han och hånlog.

Det var endast detta hånleende, som stannade
kvar hos mig af allt, hvad han sade. Det var,
som om han sett på allt från någon vrå, där han
setat bortkörd från allting och inte ens vidare
ond öfver, att han blifvit bortkörd. Hans tanke
var skarp och genomträngande och smidig som
en orm, men den kunde inte underkufva mig, jag
trodde inte på den, fastän jag ibland fägnade mig
åt dess spänstighet och de höga luftsprång,
människoförnuftet kan taga.

För öfrigt kunde han, om också sällan, bli ond.

»Jag är en adelsman», skrek han då, »ättling
af en stor släkt, mina fäder och förfäder ha murat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free