Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Bröderna komma tågande i svarta klungor, som
om månskenet slagit sönder nattmörkret i bitar,
och försvinna i helgedomen under ett sakta sorl.
Från den stunden började något, som jag inte
kunde förstå, — Antoni antog en ton- och
högdragen ton emot mig, såg förargad ut och kallade
mig inte mera till sig. Böckerna, som han gett
mig att läsa, tog han allesammans ifrån mig.
Bland dem var en rysk historia, som gjorde djupt
intryck på mig, men jag hann inte läsa ut den.
Jag grubblade öfver, hvarmed jag kunnat förtörna
min herre, men kunde inte liuna något.
Men början af hans tal fastnade i mitt minne
och låg kvar där liksom ofvanpå allt annat och
utan att störa det.
»Gud är en dröm af din själ», upprepade jag
för mig själf, men kände intet behof att söka
vederlägga det, — det var endast som en flyktig
tanke.
Snart infann sig också hans käresta, — det
var sent en kväll. Jag fick höra Antoni ropa och
skrika:
» Fort, samo våren!»
Och när jag kom in med den, fick jag se ett
fruntimmer sitta på sottän, klädd i en yfvig,
rosen-färgad klädning, liten som en docka och med ljust
hår utslaget öfver axlarne, rosigt ansikte och blå
ögon, — jag tyckte, hon såg blyg och
melankolisk ut.
Medan jag dukade bordet, manade Antoni
oupphörligt på mig:
»Seså, raska på, låt det gå undan bara!»
»Jaså, är du så het på gröten!» tänkte jag.
Denna kärlekshistoria intresserade mig, — det
vill säga, jag tyckte om att se, att Antoni
åtminstone var i stånd att vara kär, — fastän det ju
inte är så krångligt. Själf var jag vid denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
