Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
blygsam längre, utan fräck och rå och hädar
Gud.
Och man förstår inte, hvarför människorna
fördärfvas, hvad de gå under på. Alla äro de som
blinda och snafva lätt på vägen, sällan hör man
ett andligt lifaktigt ord, allt för ofta tala
människorna af gammal vana främmande ord, utan
att förstå nyttan eller skadan af den tanke, som
ligger innesluten i dem.
De samla ihop fromma munkars ord, profetior
af eremiter och helige botgörare och dela dem
sinsemellan, som lekande barn göra med skärfvor af
sönderslaget porslin. Till slut är det inte människor,
man ser, utan bitar af sönderslaget lif, ett smutsigt
människodamm, som far öfver jorden och af olika
vindar sopas fram till kyrkans portar.
I tallösa skaror trängas folket kring relikerna
och de undergörande helgonbilderna, bada sig i
de heliga källorna och söka öfverallt endast
själf-förgätenhet.
Kyrkoprocessionerna gjorde mig helt beklämd,
— de undergörande helgonbilderna hade redan i
barndomen förlorat sin kraft för mig, och lifvet
i klostret hade fullständigt krossat dem. Jag
stirrade på, hur människorna som en jättelik grå
orm krälade fram i landsvägsdammet, drifna af
en för mig ofattbar makt, medan helgonbilden
sväfvade öfver deras böjda hufvuden som en gul
fågel, hvars tyngd är dem alla öfvermäktig.
I dammet oeh smutsen, under hopens fötter
falla de besatta som oformliga klumpar, sprattla
som fiskar, och man hör ett vildt tjut, — massan
strömmar fram öfver den skälfvande kroppen,
trampar den under sina fötter och skriker åt
Guds-modersbilden.
»Hell dig, Heliga!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
