Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
människa. Ocli då du så där giftigt sade de
första orden till mig, grät jag och trodde, att jag
misstagit mig. Men sedan beslöt jag mig ändå,
* — Gud ske lof — och skickade efter dig.»
»Förlåt mig!» bad jag.
Hon kysste mig.
»Gud förlåte dig!»
Men nu knackade gumman på dörren ocli
hviskade:
»Ni måste skiljas, det ringer strax till
morgonmässan.»
Och då hon följde mig ut genom korridorerna,
sade hon:
»Ni kunde väl ändå ge mig en rubel!»
Jag var färdig att slå till henne.
Fem dagar lefde jag tillsammans med Kristja,
men längre gick det inte, de andra unga
nunnorna och noviserna började spionera på oss, och
jag ville också vara ensam för att öfvertänka
detta fall. Hur kan man förbjuda en kvinna att
föda barn, om sådan är hennes önskan, och då
barn alltid varit, äro och komma att bli
ursprunget till ett nytt lif, bärarna af nya krafter?
Det var också en annan sak, som jag ville
undfly, — Kristja visade mig sin väninna, en smal,
ljushårig och blåögd ung flicka, som liknade min
Olga. Ett litet oskyldigt ansikte, som blickade
så sorgset ut i världen. Jag kände mig dragen
till henne, och Kristja öfvertalade mig
oupphörligt. Men för mig ställde sig saken litet
annorlunda, — Kristina var ju icke jungfru längre,
men Julia var ännu oskyldig, och det borde hennes
man också vara. Och jag hade ingen tro till mig
själf, visste icke, hurudan jag i själfva verket var,
med Kristja hindrade det mig inte, men det
kunde göra det med den andra, — hvarför visste
jag inte själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
