Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
min svärfar framför sig och gör sig lustig öfver
honom.
»Usch ja, sådana har jag sett minsann! En
sniken lus, men dum och feg.»
Men då han hörde min berättelse om Antoni,
funderade han litet och sade sedan:
»Jaha, ja! Thomas! Nå, — det är inte alla,
som bli en Thomas af för mycket vett, ibland
är rama dumheten en Thomas!»
Och han sökte med goda ord och öfvertalningar
jaga bort en humla.
»Seså, gå din väg! Hur kan man vara så
drumlig . .. krypa rätt in i ögonen . . . seså, bort
med dig!»
Uppmärksamt uppfångar jag hans ord och låter
inte ett enda gå opåaktadt förbi, — de förefalla
mig alla vara en stor tankes barn. Jag talar,
som om jag stode i biktstolen, endast ibland då
jag kommer in på frågan om Gud, stammar jag
och känner mig en smula ängslig och illa till
mods. Yid denna tid hade Guds ansikte i min
själ fördunklats, jag ville göra ren det från det
dagliga sotet, men ser, att jag endast gnider fram
en tom fläck, och hjärtat bäfvar ångestfullt.
Men gubben uppmuntrar mig med en nick.
»Det gör ingenting, var inte rädd! Genom att
tiga, ljuger du bara för dig själf, men icke för
mig. Tala, tala du! Skona inte ditt eget... går
något sönder, får du väl göra nytt!»
På alla mina ord svarar han som ett
känsligt eko, och jag blir allt lättare till mods i hans
sällskap.
Så öfverraskar oss natten.
»Stanna!» säger han. »Låt oss söka reda på
ett b viloställe».
Vi funno en fristad under en stor sten, som
blifvit lösryckt från moderberget, där växte bus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
