Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
»Gudsskapare!» utbrister jag i mitt stilla sinne.
Så möter jag en man, stor och stark som en
björn och smutsig från topp till tå, den flottiga
smörjan på hans kläder glänser i solen.
Jag frågar honom, om han känner smeden Peter
Jagich.
»Hvem?»
»Peter Jagich.»
»Hvarför det?»
»Jag söker honom.»
»Nå, det är jag!»
»Jaså, god dag!»
»God dag igen! Hvad vill du?»
»Jag har ett bref till er.»
Han är längre till växten än jag, grof och
bredaxlad, skäggig, med sotigt ansikte, ett par små
grå ögon, som knappast synas under de tjocka
ögonbrynen, mössan på nacken och slätkammadt
hår. Han både liknar och icke liknar en bonde.
Han läser tydligen endast med svårighet, ansiktet
bin- alldeles rynkigt och mustascherna skälfva.
Men med ens lyser ban upp, de hvita tänderna
glänsa, rynkorna i ansiktet utjämnas, och man ser
ett par goda barnsliga ögon.
»A, ban lefver och mår bra, den gudslärkan!»
ropar han. »Skönt! Gå till ändan af gatan, min
gosse, vik där af till vänster åt skogen, nedanför
bergssluttningen står en stuga med gröna
fönsterluckor, fråga efter skolläraren, Michajlo heter han,
det är min systerson, och visa honom brefvet,
jag kommer snart efter, adjö!»
När han talade, lät det som när en soldat
blåser en signal i sin trumpet, – så vinkade ban åt
mig med handen och gick.
»För första gången kan det vara lustigt nog»,
tänker jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
