- Project Runeberg -  En bikt /
231

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

231

sig intill mitt bröst och komma det att nästan
sprängas sönder af glädje.

På samma sätt kände jag förr i tiden under
påskmässan kärlek till Gud, människorna och mig
själf. Så sitter jag där darrande och tänker:

»Herre, är detta icke du? Är du icke denna
härligheters härlighet, denna min fröjd och lycka?»

Rundt omkring är mörker, och i det lysa de
troendes klara anleten, rundt omkring är tystnad,
endast mitt hjärta sjunger ljudlöst.

Och jag stryker marken med händerna, klappar
den, som om den vore min häst och kände
smekningen.

Jag kan inte sitta stilla. Jag steg upp och
gick tvärs igenom mörkret, påminnande mig
Kostjas ord, seende framför mig den barnsliga
strängheten i hans ögon, gick, berusad af glädje, och
ströfvade ända till sena hösten omkring i världen,
uppsamlande i mitt sinne dess rika och nya gåfvor.

I Omsk träffade jag lillryske utvandrare, — en
stor härskara af arbetskraft, som betäckte mycken
mark med sin skugga. Jag gick ibland dem,
lyssnande till deras mjuka dialekt och frågade:

»Äro ni inte ängsliga öfver att ge er i väg så
långt bort?»

En af dem, en gråhårsman, krokryggig af tungt
arbete, svarade:

»Har man bara jordtorfvan under fötterna, så
är ingenstans långt bort. Det är trångt om
utrymmet här på jorden, broder, för den som skall
lefva af sitt arbete, — ack, så trångt.»

Förut lade sig ord af sorg och bedröfvelse som
aska öfver mitt hjärta, men nu tände de som
sprakande gnistor eld på det, ty hvarje enskild
sorg var nu mera min sorg, och folkets brist på
frihet hindrade mig att andas fritt.

Människorna ha hvarken plats eller tid att växa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free