Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. På Höganloftsbron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där syntes ofvanom broräcket ansiktet och öfre delen af
en bedjande kvinna. Ansiktet var ovanligt fagert, ehuru det
svarta håret och de mörka ögonen tycktes antyda, att bedjerskan
icke var af nordisk härkomst.
Den innerliga andakten i detta ansikte, friden och
lugnet, som tycktes omsväfva det, utöfvade en lugnande verkan
på ynglingen där nere i den kyliga tornskuggan. Hans
blick blef sansad, han tycktes tveka, om han skulle fortsätta
sin gång. Plötsligen sprang han tillbaka utefter tornet och
hufvudbyggnaden, och inom några ögonblick hade han
tillryggalagt den långa smala trappan, som ledde upp till
loftsbron, där han stannade. Synbarligen hade han velat iakttaga
all möjlig försiktighet, men trätrappan var icke så tystlåten
som den stenlagda gården. Hon skvallrade om hans steg,
så lätta de än voro.
Flickan flög upp ur sin bön och ville ila bort. Ett
utrop af förskräckelse var på väg att undslippa hennes läppar.
Men en blick på störaren kom henne att stanna, och det
vemod, som bredde sig öfver hennes vackra anlete, var
liksom ett återsken af det elände hon hade framför sig.
Ynglingen var storväxt men till ytterlighet mager, och
en dödlig blekhet färgade hans ansikte, hvars drag
därigenom blefvo ännu mera fula. Ty naturen hade i detta
afseende på det mest styfmoderliga sätt utrustat denne gosse.
Han var klädd i en grå vadmalströja, så sliten, att hon
syntes endast genom ett underverk hänga ihop. Några trasor
voro hopknutna omkring lifvet och hängde utefter benen,
men fötterna voro bara. Med bönfallande åtbörder och tårade
ögon stod han nu framför den förskräckta flickan, som dock
ögonblickligen fann, att hon här hade en olycklig för sig,
som behöfde tröst och hjälp.
»Guds moder beskydde er, för att ni ej flydde den arme
gossen», halfhviskade ynglingen. »Hjälp mig, ty ni kan det
nog. Far ligger där nere i tornet, mor är sjuk af sorg och
bekymmer, och i dag skola fogdens knektar släpa henne till
dagsverke här på slottet. Hon skall dö därunder, om icke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
