Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Minnet från Jätturvallsgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag skrek till af förskräckelse, men i samma ögonblick
kastade de ett tjockt kläde öfver mig och bundo så hårdt om
min mun, att jag var nära att kväfvas. Jag märkte, att de
buro mig i båten och rodde mig därifrån. Men långt hade
de ej hunnit, förrän jag hörde en röst ropa dem an och, då
de fortsatte sin rodd, befalla dem stanna. Jag hörde häftiga
årslag, något stötte emot den båt, där jag var, en häftig
brottning tycktes följa, men den varade ej länge, förrän jag hörde
någon störta i sjön.
Då löstes bindeln omkring mitt hufvud och jag såg mannen
med dina ögon, moder. Hans ögon lyste af glädje, när
han såg mig oskadad. I hans båt befann sig ett gammalt
gråskägg, till hvilket jag hörde honom säga:
»Fort härifrån, för jungfrun till stranden och följ henne,
tills hon kommer i säkerhet, jag har ännu något här att skaffa,
du träffar mig däruppe i Jätturvallsstngan.»
Mannen svarade något, som jag icke lade märke till, men
så mycket förstod jag, att han var hemma på ett ställe, som
hette Hamra, och att min räddare hette Herman, för
gråskägget nämnde honom vid namn.
Och därmed hoppade han, som hette Herman, i den andra
båten och rodde med en otrolig snabbhet efter de båda män,
som velat bergtaga mig, och hvilkas hufvuden syntes ett
stycke bort på sjön.
Mannen, som rodde mig, var gammal och ordkarg, aldrig
ett ord fick jag honom att säga. Så fort jag stod på stranden,
sade jag honom, att han ej behöfde följa mig längre,
men jag såg honom dock på afstånd följa mig, ända tills du
mötte mig och vi voro färdiga att bryta upp.»
»Besynnerligt mitt barn, besynnerligt», yttrade den gamla
och skakade på hufvudet. »Tydligen finnes här någon, som ...
ja, ja lika godt, den heliga jungfrun beskyddar de sina!»
I detsamma hördes någon taga i nyckeln till den yttre
dörren, som öppnades.
Fogden, Johan Wale, trädde fram i rummet, djupt
bugande för de båda kvinnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
