Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hvart svennen sàg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mustigt smädeord om bönderna flög förbi Hermans öron.
Fogden iakttog själf tystnad, men på minspelet i hans ansikte,
liksom på de spetsiga blickar, hvarmed han litet emellan
betraktade sin följeslagare, syntes det, som om han med nöje
hört sina underordnades grofva skämt.
Det fordrades hart nära öfvermänsklig ansträngning för
den unge mannen, att förblifva herre öfver sig själf.
Nu stannade fogden framför en liten dörr, och på hans
vink gick en af knektarne fram och öppnade den.
En förfärlig stank och rök strömmade de ankommande
till mötes från det öppnade rummet.
»Stig in, Herman Berman», yttrade nu fogden och log
så hemskt därvid, »stig in och se, hvad Jösse Eriksson låter
eder berätta för Engelbrekt.»
Herman lutade sig ner för att se in i rummet, men han
drog sig snabbt tillbaka. Det behöfdes blott ett kort
ögonblick för att se, hvad som fanns där inne i rummet.
Det var en mindre byggnad, som tycktes ämnad till
slottets badstu. På järnkrokar i taket voro upphängda liken
af fem män. Deras kläder voro halfbrända och de nakna
kropparna nästan svartbrända, som om de varit utsatta för
en sakta stekande eld. Under deras fötter kunde man också
se spåren af den eld, som där varit uppgjord.
»Hafven I sett nog», hördes fogden fråga, och då intet
svar följde, tillade han, »I kunnen tillika säga de dödas
vänner från mig, att de kunna nu när som helst hämta liken
och låta jorda dem. Jag hoppas, att man efter denna betan
skall finna vägen till kungs allt för het, för att vandra den
för ro skull. Det kan själaringningen för dessa döda förtälja
för de efterlefvande, och då har straffet gjort åsyftad verkan.»
»Vid lefvande Gud, fogde», utropade Herman, knappt i
stånd att längre kunna styra sin vrede — »sen till, att icke
den själaringningen innehåller lärdomar, viktigare för er än
för de arma bönderna! Det är för mycket, för mycket ...
jag klagar det inför Gud och hvarje ärlig man», tillade han
därefter, »men ett slut måste det blifva på allt detta ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
