Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Mor Märta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonsin anförtro sin sak åt en riddares lansspets, så borde den
riddaren bära den stolte ungersvennens drag.
Huru hon hade fått det där klart för sig, det visste hon
ej själf, och svennen där — Herman Berman, hvem var han
och hvad var han? Hans utseende, hans hållning, hans
höfviska skick, hans rock af engelskt kläde, — allt det där
talade till hans förmån; men på denna rock syntes intet, som
angaf hans börd, såsom dock brukligt var denna tiden bland
högbördade herrar. Han var då säkert utan börd ...
Så där ungefär följde tankarne hvarandra i den unga
flickans hufvud, då hon med ens afbröts af ett rop från fru
Richissa. Hon vände sig snabbt om och såg den gamla fruns
häst alldeles uppskrämd kasta sig åt sidan. Så väl hon som
de båda herrarne stannade, och fogden skyndade fram att
fatta den bångstyrige hästens betsel. Men långt dessförinnan
var denna tygel fattad af en hand, som utan någon synbar
ansträngning tvang djuret till lydnad. Det var Herman, som
efter den raska handlingen drog sig tillbaka och lämnade
rum för fogden.
»I här», sade denne och såg med sina lurande ögon på
svennen, men vände sig, plötsligt hejdande sig, till fru
Richissa, »vid de fem såren, det kunde hafva blifvit er sista
färd, fru Richissa, bråddjupet där är ej att leka med ...»
Grefven och Agnes skyndade till, men fru Richissa
lugnade dem med den försäkran, att hon befann sig
fullkomligt väl.
»Men hvad kom då åt ert gamla sto, min fränka?» sporde
grefven. »Den fjollan borde ha hunnit trampa ut barnskorna
nu. Hvad kunde väl så skrämma henne?»
Därpå kunde fru Richissa icke lämna något svar, men
hennes bleka ansikte och den besynnerliga blicken tycktes
tydligt nog visa, att hon kände orsaken. Denna blick undföll
grefven, men Agnes märkte den, och smekande lade hon sin
hand på den gamlas sadelknapp och såg henne så innerligt in
i ögonen, att hon till slut framlockade ett mildt leende på
fru Richissas läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
