Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Mor Märta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med otrolig hastighet tillryggalades vägen till Hamra.
Men ett otvetydigt uttryck af förtrytelse hvilade på ryttarens
anlete, när han red fram öfver och mellan de höga
slaggvarpen, hvilka lågo vid byn såsom ett minnesmärke af den
järntillverkning, som här i äldre tider drifvits. I byn var
allt tyst, som om döden ridit fram där, och husen stodo som
öde. Hans oroligt forskande blickar spanade förgäfves efter
någon, som kunde gifva honom den upplysning, han önskade.
Han stannade framför en af de större byggnaderna och lyssnade.
Intet ljud. Det var som om byn blifvit förtrollad.
Svennen tycktes eftersinna något, och liksom tvekande
vände han sin häst för att åter rida ur byn, då han på väggen
af ett hus, något på sidan om det, där han höll, såg skuggan
af en människa, men stilla orörlig, som om den dröjt sig
kvar, sedan ägaren redan dragit sin kos.
Han red dit, och där stod en man, stel och orörlig,
såsom huggen af sten. Det var en gammal man med
gråsprängdt hår och skägg, men den kraftfulla byggnaden, de
senfulla händerna — allt utvisade, att han ännu hade
mannens fulla styrka. Hans öga var fäst vid ett föremål, som
låg framför hans fötter. Ryttaren kunde ej se detta genast,
men den sorg eller rättare den förtviflan, som stod tecknad
i mannens fårade ansikte, lät honom ana något förfärligt, och
han steg af hästen och gick fram till mannen.
Denne märkte intet, han var helt och hållet liksom
fastkedjad vid föremålet framför honom. Det var en död
människokropp. En rysning genomfor Herman vid åsynen af
liket. Det var en yngling, som han väl kände, och den
gamle mannen var ynglingens fader.
»Bråda ting hafva timat, fader Elof», sade svennen,
»sedan vi sist sågo hvarandra på Jätturn!»
Mannen såg upp, och hans torra, brännheta öga hvilade
ett ögonblick på talaren. Denne tryckte sakta hans hand och
besvarade hans tysta veklagan med en blick, så kraftigt
tilltalande och så lifvande, att mannen liksom väcktes ur en
djup och tung sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
