Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplöste sig i en mängd hopar, och man öfverlade samtalsvis
med hvarandra.
Sedan detta fortgått en stund, framträdde den gamle, som
föreslagit Belgstings val, och äskade ljud. Kretsen slöt sig
åter omkring honom, och alla lyssnade till hvad han hade
att säga.
»Föga lärer det vara att hoppas», sade han, »att Belgsting
ändrar sitt beslut, och det råd, han gaf oss, synes vara godt.
Engelbrekt Engelbrektsson har godt namn om sig bland
männen, fast han hittills gjort föga buller af sig. Dock säga
siljansmännen, att socknarna där norr ut hafva stort
förtroende till honom. Min tanke är dessutom den, att vi
kunna fullt förtro oss till den mannen, som vunnit
Belgstings pris. Är det därför min tanke, att vi böra följa hans
råd. Vi skiljas nu åt, och om söndag kunna socknemännen
lägga råd samman, hvar i sin stad. Om Ersmässodagen i
nästa vecka må vi träffas på Kopparberget och föra vårt
ärende fram till Engelbrekt.»
Alla de närvarande instämde i den gamle bergsmannens
ord, och därmed slutade sammankomsten. Blossen släcktes.
Bönderna och bergsmännen lämnade så småningom stället och
aflägsnade sig åt olika håll. Till slut stodo endast munken
och Herman kvar.
»Fromme fader», sade den senare, »känner du rätt denne
man, som bönderna kalla Belgsting?»
»Ja, från denna natt, min son!» svarade munken entonigt
och högtidligt.
»Du känner då ej, hvad som vållat hans vrede mot
Engelbrekt. I detta ögonblick kan jag icke värja mig från den
frågan: hvem af dem har orätt?»
»Belgsting», ljöd munkens svar, så bestämdt, som om han
känt orsaken till de båda männens missämja i grund.
»Du vet då ...?» sporde Herman.
»Nej, men jag känner Engelbrekt, och det är nog!»
»Gud och S:t Erik», tillade han sedan, »vare med dem
båda. De äro ädle män, så väl den ene som den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
