Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erbjuder eder därmed min vänskap för all framtid. Måhända
kan den tid komma, då jag kan visa eder denna min
vänskap i annat än ord.»
»Därför skolen I hafva hjärtlig tack! Den tiden torde
inträffa, förrän någon anar det, om jag rätt känner saker och
personer.»
Grefven nickade ett tyst medgifvande till Engelbrekts
förmodan.
»Tillåten I mig nu fråga, sade han därefter, »när I
ämnen anträda eder farliga färd till konungen? Gud bättre, men
icke tror jag, att fogden tänker lägga händerna i kors, när
han får veta er färd. Gifve Gud att jag bedroge mig, men
det fordras både klokhet och lycka att hinna edert mål.»
»Jag är icke blind för faran», genmälde Engelbrekt, »och
hvad klokheten bjuder, vill jag icke lämna å sido, men min
sak är en helig sak och den står i Guds hand.»
»Och när dragen I bort?»
»Innan nästa sol går upp, hoppas jag vara ett godt stycke
på väg!»
»Och I resen ensam?»
»Måhända tager jag svennen med.»
Under detta samtal hade de båda männen hunnit
Engelbrekts hem. Ditåt hade en mängd af allmogen och äfven
en och annan bergsman dragit sig. Men bland denna
folksamling syntes helt nära porten till Engelbrekts gård en helt
liten och spenslig man, insvept i en vid kappa och med djupt
i ansiktet neddragen hatt. Han tycktes stå helt likgiltig
och betrakta gården och de på platsen framför vandrande
människorna.
Mannen hade dock något i hela sin hållning, som redan
på afstånd väckte Engelbrekts uppmärksamhet. Han tog icke
sitt skarpa öga ifrån honom, allt medan han dock med
manligt lugn vandrade framåt. Herman Berman syntes ett
ögonblick i porten och såg ut åt den vägen, som ledde där förbi,
och Engelbrekt märkte, huru svennen ryckte till, när hans
blick träffade den spenslige mannen. Genast därefter försvann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
