Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenner och drängar, talade om män, som fordom lefvat och
utfört storverk i Sveriges land.
Nu var det vid middagstiden, och bordet stod dukadt och
väntade på husbonden och det öfriga husfolket. Men vid
Engelbrekts inträde fanns ingen i rummet mer än hans
hustru. Hon satt framme vid bordet med de sammanknäppta
händerna hvilande därpå och hufvudet nedlutadt mot dem.
Hon var försänkt i bön; ty händerna höllo radbandet omslutet.
Helt visst hade underrättelsen om hvad som tilldragit sig på
förmiddagen redan hunnit henne och öfverväldigat henne.
Dörrens öppnande störde henne icke.
Engelbrekt blef stående tyst vid dörrtröskeln, och i hans
allvarliga blick tändes en flamma af outsäglig kärlek, man
kunde nästan säga andakt. Äfven han knäppte tillsammans
sina händer och bad.
Så lyfte hustrun upp sitt hufvud och fick syn på
mannen. Hon reste sig upp och gick emot honom. Det var ett
mildt och vackert kvinnoanlete med ett par innerligt fromma
ögon. Hon var måhända något blekare än vanligt, men det
kunde också vara en följd af den mörka dräkten och den tätt
efter ansiktet slutande hufvan. Engelbrekt slöt henne intill
sig och fattade hennes hand.
»Tack!» sade han, »du beder för mig ... du vet då redan,
att jag skall draga bort?»
Hustrun böjde sakta sitt hufvud, och ett par heta tårar
föllo på mannens hand.
»Hvad som är människan förelagdt, hustru», sade han,
»det kan hon icke undgå, men Herren råder öfver ödet.»
Därmed sköt han henne sakta ifrån sig och, fattande
hennes båda händer, såg han henne djupt i ögat.
»Inga tårar, kvinna», tillade han, »Engelbrekts hustru
får icke gråta! Är det så Guds vilja, träffas vi nog åter,
hvarom icke, så mötas vi i himmelrike.»
Hustrun vinkade vänligt, och en egen, innerlig kraft
brann i hennes öga.
I det samma inträdde Herman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
