Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt hade därunder åter nalkats svennen. Den
blåklädda jungfrun hade rifvit af honom tröjan och lagt en
hopviken duk öfver såret samt fastbundit den med sitt blåa skärp.
Engelbrekt lutade sig ned och tog ett steg tillbaka, när han
igenkände grefvedottern.
Ett vemodigt leende log flyktigt ur hans allvarliga
anlete mot flickan. Det var, som om han velat säga, att alla
bemödanden voro förgäfves.
Men Agnes såg på honom och hviskade knappt hörbart:
»Han lefver!»
Engelbrekt lyfte varsamt upp svennen, hvilken låg med
ansiktet mot jorden, och lade örat intill hans mun.
»Ärlige bröder och systrar», sade han därpå, fullkomligt
herre öfver sig och därför äfven i stånd att vaka öfver den
flicka, hvars kärlek till Herman han anade, men hvars rykte
skulle varit förloradt, om hon igenkänts här, »min fosterson
är icke död. Mördarens hand har förfelat sitt mål. Rika
Belgstings dotter har skrämt honom. Låten därför icke denna
sorgliga händelse längre störa eder. Guds helgonaminne väntar.
Låten det iskänkas och låten festen få sitt gilla slut. Jag
kan nog draga försorg om eder sårade broder.»
Alla tyckte detta vara väl taladt. Alla visste äfven, att
den biltoge bergsmannens dotter blifvit förd till Engelbrekts
hus, så att förklaringen, att hon, den svagsinta Kerstin,
kommit till gillesgården och genom sitt uppträdande skrämt
mördaren, föreföll helt naturlig.
Åldermannen och stolbröderna gingo därför upp åt gården,
och bröderna och systrarna följde, och slutligen var den stora
gården tom, och Engelbrekt stod ensam vid den mördade och
grefvens dotter.
Endast en af bröderna hade stannat. Det var Björn i
Varggården.
»Jag förstår dig, Engelbrekt», sade han och fattade
Engelbrekts hand, »ty jag känner Belgstings dotter; men hvad du
och jag veta, vet ingen mera, låt mig därför hjälpa dig. Din
Herman är också mig kär, och vid Sankt Örjan, hade icke min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
