Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väl tio knektar, som hon på deras röda och gröna
klädebonad igenkände vara fogdens, omgåfvo hennes man och gästen,
som denne haft med sig föregående afton. Svärden voro dragna
och huggen föllo tätt, men ännu stodo de två oöfvervunna.
Hon uppgaf ett förtviflans rop och skyndade ned på gården.
»Till svennestugan, kvinna!» ropade då hennes man emot
henne, »de hundarna hafva tillbommat dörren!»
Hastigt som tanken ilade hon öfver gården till
svennestugan och lyckades, efter någon ansträngning, få upp dörren.
Men därinne fann hon männen bundna, och innan hon hunnit
lösa dem, förgick ytterligare en stund.
När hon kom ut på gården, såg hon dock ännu
svärdshuggen skiftas, men tillika tvenne män komma springande
från sjösidan fram mot de stridande.
»Engelbrekt!» utropade hon och sammanknäppte sina
händer, medan en stråle af glädje upplyste hennes ögon.
Engelbrekt — ty det var han — var åtföljd af en
storväxt, groflemmad karl, med isgrått hår och skägg. Denne
svängde i handen en väldig träklubba, och innan hon själf
med sitt folk hunnit fram, var striden så godt som slutad.
Tre af knektarna hade fallit sanslösa till marken för ett slag
af isbjörnens klubba, två för hennes mans och Peder Ulfssons
svärd, fyra flydde åt skilda håll, men uppfångades af hennes folk.
Den återstående af fogdefolket, en stor, groflemmad karl
äfven han, stod framför Engelbrekt och stred ännu. Han tycktes
vara de öfrigas anförare, att döma af silfverkedjan, som han
bar om sin hals, och svärdet skötte han med sådan
skicklighet, att Engelbrekt själf, som dock var känd för sin färdighet
i att handtera vapen, tycktes behöfva uppbjuda all sin konst
för att undvika de mördande huggen. Synbart bemödade han
sig att göra sin motståndare oskadlig, utan att behöfva tillfoga
honom något dödligt sår. Men detta tycktes reta fogdetjänaren,
och hans hugg föllo allt tätare.
Då flög en blixt fram från de stridande, och fogdetjänaren
stod vapenlös. Hans svärd låg ett stycke på sidan och
glimmade i gräset mot den uppgående solen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
