Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karin. Vi äro stadde på väg dit och komma från Ekholmen,
där vi gästat Sten Turesson.»
De andra riddarna kommo nu fram till biskopen och
hälsade honom och de andliga herrarna från Uppsala lika höfviskt
som riddar Bo. De voro storväxta, ståtliga gestalter, men
det låg i de flestas uppsyn något öfvermodigt och hårdt
trotsigt, som gjorde ett mindre godt intryck på Engelbrekt. Det
var i synnerhet fallet med en af dem, hvilken liksom riddar
Bo bar Natt och Dags-vapnet. Utom dessa båda bar ännu
en samma vapen. Vid sidan af honom red en, hvars sköld
var prydd med Bjelkevapnet. Det var således Sten Turesson
från Ekholmen. I sällskap med de stolta riddarna befann sig
äfven en ung man i svarta kläder. Han red en vild häst,
som han dock tycktes utan mycken svårighet styra. Men
just denna omständighet väckte uppmärksamheten på honom.
»Vi hafva godt sällskap åt eder, biskop Tomas», sade en
af riddarne med Natt och Dags-vapnet, »vi hafva med oss
mäster Jöns Bengtsson här, som har blifvit en boklärd man
och säkert tänker taga kräklan af eder, vore han ej så ung,
som han är.»
Riddaren skrattade åt sitt skämt, som han fann rätt
lustigt, men ur den unge svartklädde mannens mörka öga sköt
en blixt, som säkert kommit den muntre riddarens lustighet
att försvinna, om han gifvit akt därpå.
»Han är nyss återkommen från Paris», fortsatte den
glade riddaren, »där han blifvit mäster och fått något annat
besynnerligt namn, hela släkten till mycken ära och glädje,
och gamle Krister Nilsson icke minst.»
»Decretorum baccalaureus», sade biskopen och räckte
vänligt välkomnande sin hand mot den bleke mannen. »Det
gläder mitt gamla hjärta att se och lära känna hvarje man,
som gör den svenska kyrkan heder. Synnerligt länge lärer
icke Tomas Simonsson stå de yngre männen i vägen.
Välkommen, välkommen, herr Jöns Bengtsson!»
»Måtte den tiden vara långt borta!» svarade den
svartklädde, bugande sig med mycken värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
