Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till slottet. Men äfven nu kunde han icke fatta
stockholmsfogdens sätt att behandla denna sak. Den farlige mannen
ledsagades nästan med vördnad af kertilsvennerna upp till
adelshuset. Borganässvennen väckte dock härvid själf
uppmärksamheten på sig. Ty just som Engelbrekt skulle gå förbi
honom och synbarligen höll sitt öga fäst på honom, störtade
han åt sidan bakom de öfriga svennerna på borgen, som om
han ej kunnat eller vågat uthärda denna blick. Det var en
rörelse af samma art, som vi sågo på Ornäs, och som där
framkallades af namnet Magnus, som Engelbrekt uttalade.
Kanske glödde där i djupet af hans hjärta någon fläck, som
ej tålde vidröras — ett svagt minne från en gången lyckligare
tid, som ännu ej hunnit betäckas af det mörker, hvilket i
öfrigt gjorde honom hård och oåtkomlig för hvarje rörelse af
mildare art, liksom violen sprider vällukt i aftonrodnadens
döende sken, långt efter sedan alla andra blommor slumrat
in i nattens mörker.
»Var det kanske fadern till den flicka, du först narrade?»
frågade en af svennerna, sedan Engelbrekt försvunnit uppför
trappan till adelshuset.
»Vid den helige Nepomuk», yttrade en annan med tysk
brytning, »sedan dess har han väl så många flickhjärtan i
hjärtepungen, att det första nog ej skulle bringa honom ur
fattningen.»
»Hej, gosse, hvad kom då åt dig?» ropade en tredje,
»kände du den lille mannen, som såg på dig?»
Svennen, som var föremål för alla dessa utrop och
spörjsmål, tycktes för ett ögonblick hafva svårt att blifva
fullkomligt herre öfver sig, men snart förvred ett fräckt leende
hans ansikte och han afvisade alla vidare förfrågningar med
ett lustigt, ehuru visserligen något grofkornigt skämt.
Men där uppe i det stora rummet, där bordet stod med
silfverljusstakarna, och där svennen natten förut aflämnat
Johan Wales bref till Hans Kröpelin, där stodo Engelbrekt
och denne gent emot hvarandra.
Båda voro sin tids kanske ädlaste män, endast med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
