Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den sak, för hvilken jag är hitkommen. Må konungen
taga mitt lif, det är af intet värde, om jag icke vinner min
sak. Och denna min sak är så helig, att den går framåt mig
förutan. Jag är blott ett verktyg i hans hand, som håller
all världens riken och kronor, och just därför skall jag aldrig
— kan det icke heller — bedja om människohjälp därutinnan
och allra minst en kvinnas.»
»Men om I aldrig fån konungen till tals?»
»Hvad mera? ... då är konungen slagen med blindhet
och ställer sig själf under Guds dom. Nej, nej, fader Martin,
I hafven menat ärligt med mig, och därför skolen I hafva
tack. Men min vandring till kungen får icke störas af en
jungfrus räddhåga eller fruktan för egen fara.»
Den gamle läkaren såg med ett uttryck af sorg på
mannen framför honom, men midt därunder tände sig i hans blick
en flamma af aktning, ja, man kunde säga beundran.
»Helt visst är det stora och viktiga saker, som fört dig
hit, min son, efter som du är redo att offra allt för dem.
Tag icke gamle Martins välmening illa och tro, att i ditt
ställe skulle han hafva handlat på samma sätt! Hvad helst
som nu må hända, innan aftonen skall Erik Axelsson vara här.»
Därmed gick den gamle, och Engelbrekt redde sig att gå
upp till konung Erik.
Hans härberge låg i motsatta ändan af staden. När han
skilts vid den gamle, följde han denne en stund med ögonen
och såg honom taga af åt en gata, som ledde ned till
stranden. Men knappt hade den gamles gestalt försvunnit, förrän
gatan på ömse sidor om Engelbrekt började fyllas af folk.
Inifrån staden såg han en stor, präktig, grönmålad karm
komma körande. Den var prydd med kunglig krona och
tillhörde sålunda hofvet. I karmen satt ett ungt fruntimmer
af mer än vanlig skönhet. Hennes anletsdrag föreföllo
bekanta, men tiden och stället tilläto icke Engelbrekt att reda
de minnen, som af dem framkallades. Från det motsatta
hållet kom en riddare med sitt följe, och Engelbrekt tyckte
sig igenkänna samma sköldemärke, som han sett broderadt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
