Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Objudna gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men dörren flög upp, och in trädde en högväxt riddare,
som med en hållning och en min, hvari låg lika mycken
värdighet som nedlåtenhet, gick fram emot fogden.
»Viktiga bref från vår herre, konungen», sade riddaren
när han fick se brefvet i fogdens händer, »jag kunde förstå,
att det var något sådant, som så länge betog gästerna
glädjen att få hälsa sin gästfrie värd. Inga dåliga tidender,
hoppas jag ...?»
»Nej, nej, nådig herre, stammade fogden, höfviskt bugande,
ehuru han synnerligen motvilligt nödgades lägga brefvet ifrån
sig, »tidenderna äro goda. Det lugnar sig där nere allt mera.
Jag stod just nu i begrepp att skynda ned för att välkomna
de goda herrar och män, hvilka i dag hedra mig med sitt.
besök.»
Riddaren hörde knappast på fogdens undskyllan. Han
hade vändt sig till fru Birgitta, som gjorde våld på sig för
att dölja sin inre oro.
»Varen välkommen, herr Karl Knutsson», sade hon, »I
kommen dock fortare, än vi här kunde förmoda, därföre vågade
vi fördjupa oss i de ärenden, som stå i samband med
underrättelserna från Danmark ...»
»Konungens tjänst går framför allt», genmälde riddaren
vänligt, i det han bjöd fru Birgitta handen och förde henne
förbi hennes bugande man och genom gången fram till den
stora gästabudssalen.
Smilande följde fogden, och när han riktigt hann
öfvertänka och jämföra uppgifterna i sin skrifvares bref och dem
han nyss erhållit, var det honom alldeles klart, att det nyss
emottagna brefvet var det som Engelbrekt medfört till rådet,
och han frossade i förkänslan af det medel, lyckan därmed
kastat honom i händerna att få sak med den nackstyfve
bergsmannen. Nu kunde han öfverbevisa honom om att hafva farit
med osanning mellan konungen och riksens råd, nu kunde
ingenting mera hindra hans egen triumf och Engelbrekts fall.
Leendet på hans läppar, när han inträdde efter riddaren
och sin husfru i den stora salen, var därför mera naturligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
