Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fleste socknemännen lämnat staden och på skilda vägar dragit
hemåt.
Vid kvällsvarden var Engelbrekt ensam med sin hustru
och sitt tjänstefolk, men ännu, medan de sutto till bords,
inträdde pater Johannes och kort därefter Erik. Den senare
hade en mycket viktig uppsyn. Hans kind var röd och
svetten droppade från hans panna, men hans eldiga och
beslutsamma blick gaf tydligt till känna, att han icke aktade
tröttheten.
När måltiden var slutad och bordsbönen läst, tilltog
gossens oro. Tydligen hade han något på hjärtat, som han
ville meddela husbonden. Denne tycktes dock icke märka
det. Han vinkade åt gamle Björn att stanna, och gubben
efterkom med sin vanliga stolthet sin husbondes önskan.
»Nu gäller det, Björn», sade Engelbrekt, »och nu vill
jag hafva dig med, Björn. Vi komma att draga långa vägar,
och Gud vet, om vi någonsin mer skola återse hemmets berg
och kopparröken från vår hytta. Du må dock välja själf,
gamle vän ...»
»Välja», utropade den stele mannen med en röst, som
med möda gjorde sig hörd för gråten, och med en min, som
om han skämts öfver sin oförmåga att betvinga sin rörelse,
»välja, husbonde, du vet väl, hvar jag helst vill lägga mitt
hufvud, när döden kallar ... hur kan jag välja?»
»Jag visste det, gamle! Gör dig då redo, vi skola icke
mera skiljas åt!»
Stolt som en kung fast tårarna skymde hans blick, vände
sig den gamle mannen om och nalkades dörren.
Nu kunde icke Erik styra sig längre. Han tog några
steg öfver golfvet rakt fram emot Engelbrekt.
»Nu Engelbrekt!» sade han, »nu månde jag väl vara viss
på min sak!»
Engelbrekt såg ned på gossen, och ett skimmer af
tillfredsställelse flög öfver hans anlete.
»Jag har funnit honom, Engelbrekt», fortsatte Erik, »jag
har funnit honom och talat med honom. Han väntar mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
