Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företeelse, som skenbart bröt friden, men i verkligheten hade
friden till sitt enda mål och därför visade sig i det härliga
ljuset af ett befrielseverk. Till dessa hörde den af herrarne
nämnde upplandslagmannen och riddaren Nils Gustafsson,
liksom den häftige och stridsglade Erik Puke. Dit kom äfven
att höra biskop Tomas i Strängnäs. Alla dessa sågo väl icke
så klart som Engelbrekt själf, att allt detta, som nu måste
ske, var en öfvergående storm, i hvars spår fridens blommor
skulle uppspira, en islossning, som måste föregå våren, men
de kände mer eller mindre klart, att det, hvaraf de hänfördes,
var något stort och härligt, som en ärlig riddare kunde och
borde bryta en lans för.
Men sådane män bland de gamla, ättestora och rika
släkterna voro få. De allra fleste drogo sig till en början, om
möjligt tillbaka, och när de icke kunde det längre, följde de
antingen befriaren af tvång, eller ställde de sig öppet emot
honom. Man må icke heller undra däröfver. Man må
besinna, att desse herremän, där de sutto på sina gårdar och
borgar omgifna af gamla minnen, om storhet och makt och
af rikedomens kännemärken, voro uppfödda i åsikter, hvilka
i grunden stredo mot dem, som nu med Engelbrekt blefvo
dagens lösen. Vasa-, Oxenstjärne-, Bonde-, Bjelke, Natt och
Dag-släkterna — alla dessa voro de förnämsta i Sverige, och
deras medlemmar, synnerligast de äldre, hvilka själfva kunde
minnas Magnus Erikssons och Albrekts dagar, voro från
barndomen invigda i den läran, att makten var deras tillhörighet.
Denna lära hade framgått ur de föregående striderna mot
konungen, då han var den ende, hvilken herremakten behöfde
frukta, och som också fullkomligt krossades i striden. Nu
hade ett nytt skifte i striden inträdt. En makt, som ingen
hittills tänkt på, reste sig under deras fötter och uppträdde
med en säkerhet, en härskareton, som om den trädt i
konungens ställe. Väl hade de hört klagoropen, men dem voro
deras öron vanda vid; de kunde aldrig tro, att i stället för
den lilla skrämda fågeln, som klagade i skogens gömsle, därur
skulle flyga en örn, hvars vingar skulle öfverskygga riket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
