Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärd och båge ... Men en annan sak ville jag väl veta, är
det din egen eller en annans sak, som du här sköter?»
»Min egen!» svarade Magnus dröjande. »Pilen har länge
legat slipad för sitt rof.»
»Svårt är det icke att veta, hvilkens blod din pil vill
dricka», återtog skrifvaren, »när man vet, hvilkens man du
är; och mycket oklok synes du mig vara, om du gör den
saken till din egen, Magnus. Ditt skott skulle uppvägas
med guld ...»
»Huru vet du då, om det icke kommer att uppvägas
med guld ...»
»Åtminstone icke af Johan Wale ... Hans liksom de öfriga
fogdarnes tid är snart ute.»
»Och hvem skulle utom honom löna mig efter förtjänst?»
»Riksens herrar!» hviskade skrifvaren, »det villebråd som
du jagar, det jagas ock af dem ... Vill du, så skaffar jag dig
bref på den belöning du åstundar, men ännu är icke tiden
inne ...»
»Nej, nej!» svarade svennen mycket bestämdt, »det guld
jag väntar får icke vara vägdt på förhand ... Sådan är den
kraft, som mitt skott besitter, att min lön faller öfver mig,
när mitt byte faller.»
»Ah! — det är Belgstings båge och pilar ... men tag
dig till vara, Magnus, ännu är icke den tiden inne!»
En svag rörelse bland granarna, hvilka växte nedanför
branten och hvilkas toppar nådde till de båda talandes fötter,
borde hafva väckt deras uppmärksamhet, men de voro så
upptagna af det ämne, hvarom de talade, att denna omständighet
alldeles undgick dem. Icke heller hörde de, huru liksom
kvistar brötos och en och annan sten med ett doft ljud rullade
ned i djupet. Den långe svennen tycktes handla och tala
under inflytande af en makt, hvars välde han icke ett
ögonblick hade lust att afskaka. Hans öga lyste af en alldeles
egen glans, och hans röst var djup och högtidlig. Hela hans
väsen var insvept i något hemskt och outgrundligt, som icke
förfelade sin verkan äfven på skrifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
