- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
176

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skyggade till, och från sidan af vägen till höger kom en stor
jätteskepnad fram ur skogen.

Engelbrekt höll inne sin häst och satte handen öfver
ögat för att liksom skärpa sin blick. Och ju tydligare han
såg, desto mer mulnade hans anlete, och handen öfver pannan
darrade, som om åsynen af skogsgångaren utöfvat på honom
en verkan af alldeles egen art.

Äfven jätten stod stilla och liksom förstenad.

En stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord.

»Väl visste jag, Erik», sade slutligen Engelbrekt med en
stämma, som uttryckte den djupaste rörelse, »att du var min
ovän, men aldrig trodde jag, att jag skulle finna dig på sådan
stig, som den du vandrat denna natt.»

Jätten stod orörlig, men han skydde icke Engelbrekts
blick, såsom han gjorde vid deras sista möte i Skedvi kyrka.
Han sträckte väl ut handen, men icke för annat än att liksom
afvärja de mörka orden, hvilka Engelbrekt uttalade.

»Min sak och din må Gud i himmelen döma!» fortsatte
Engelbrekt. »Jag kan icke höja min hand mot min
barndoms vän, och skall jag falla för din hand, så månde den
allsmäktige Guden hafva låtit mig utföra hvad han velat
lägga på min lott, och min tid då vara ute ...»

Rösten tycktes vägra honom sin tjänst. Han gaf sin
häst sporrarne och var snart försvunnen utom jättens synvidd.

Denne stod med händerna sammanknäppta framför sig,
stirrande ned på marken, och halfkväfda suckar arbetade sig
litet emellan fram öfver hans sammanpressade läppar. En
våldsam strid utkämpades utan tvifvel i hans inre.

Slutligen gick äfven han med långsamma steg framåt
vägen.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0516.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free