Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lundens blommor, eller svarta och mörka, med tordönets
stämma, krossande det värnlösa samvetet.
Den höge munken var icke heller fri från det välde,
den heliga orten utöfvade. Han stod länge stilla i pelarens
skugga och såg ut öfver templet, och hans öga brann, som
om han skådat genom mörkret en hel värld af underbara
gestalter. Visst var Engelbrekt den, som först vandrade fram
på hans inbillnings skådeplats, — Engelbrekt och de, hvilka
svekfullt smögo sig i hans spår, sökande efter den ädles
hjärta, om det kunde fördärfvas, förgiftas, liksom blomman
af ormens gift i paradisets lustgård.
Engelbrekt bad — så tyckte han — bad till Herren i
morgonsolens glans, och ett förklaradt leende, en öfvermänsklig
frid strålade ur hans öga, tronade på hans öppna manliga
panna, medan hans läppar framhviskade den renaste
själfuppoffrings heliga löften. Men bakom den kära bilden af
hjälten höjde sig mörka skepnader, hvilka än nalkades, än
försvunno, tills plötsligen en af dem stötte svärdet bakifrån
i hjältens barm.
Var det en syn, eller var det blott det älskande hjärtats
oro, som uppjagat inbillningen och frammanat synen i
hjärnans fibrer?
Munken tryckte handen mot pannan. Den var våt af
kallsvett. Han kastade hufvan ned från sin hjässa, och hans
bröst tog ett djupt andetag.
Framför honom stodo tempelhvalfven höga och
majestätiska, och månstrålarne lekte sin tysta lek på golfvet, på
pelarne och på helgonbilderna. Allt var sig likt, men bilden
af frihetshjälten var försvunnen.
Med tysta steg gick munken fram emot altarrunden i
högkoret. Här strömmade andra tankar öfver honom. Det
var som om han sett en syn äfven här. Han stannade och
sträckte ut handen, och en vredesflamma brann i hans mörka
öga. Men snart förändrade sig uttrycket i hans anlete. Ett
blidt leende drog öfver hans mun; och han steg uppför
trappafsatserna fram till altaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
