Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edsholm och Agneholm finnes icke sten på sten kvar, endast
hungerstenarna i Gullspångsälfven skola till sena tider föra
minnet af fogdens grymhet. På Dalaborg satt en oförskräckt
fogde, men som retade bondehären till ursinnighet, så att
ingen tapperhet hjälpte för honom ... borgen togs med
värjande hand, och då skulle Palne Jönsson blifvit nedhuggen
på fläcken, fast han rusade på nåd och förskoning midt ur
lågorna ... ’Nej, nu skall ditt hjärteblod rinna’, skreko
bönderna, och man må säga, den arme syndaren var icke mycket
värd då, lell!»
De båda kvinnorna lyssnade med den mest spända
uppmärksamhet, och gubben myste så godt därvid. Det var hans
stolthet att riktigt kunna lämna sin kära matmoder besked
om allt, som timat under de händelserika månaderna mellan
midsommar och mikelsmässan föregående året, och fast han
eljest var ordkarg, så var han rörande detta ämne riktigt
vältalig, påminnande om de gamla barderna, fast han icke
begagnade deras konstmässiga talesätt och bilder. Men
därför lyste hans grå öga så innerligt förnöjdt, när han som nu
lyckades sätta sina åhörarinnor i vånda.
»Nu har jag länsat andan upp i halsgropen igen»,
småskrattade han och såg på mor Märta, som alltid fick kläda
skotten, ty oaktadt all sin rättframhet och frispråkighet, hade
han likväl ett visst undseende för Engelbrekts husfru.
»Jag vånne, han sutte på hungerstenarna i
Gullspångsälfven, så grym är han, Ulf! ... Hur gick det med fogden?»
»Jo si, Peder Ulfsson sprang midt in bland bönderna
och bar ut Palne Jönsson ur lågorna, alldeles som Herman
gjorde med fogden på Kumlaborg, för si, karlakarlar äro de
båda två.»
»Är nu munnen i gång igen, gamle isbjörn?» hördes en
vänlig stämma från dörren till riddarsalen, och Engelbrekt
steg in i frustugan.
»Gud bevare dig, Engelbrekt», svarade Ulf, »men den tid
skall komma, som skulle vilja betala hvarje ord af min mun
med guld, om det då läte sig göra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
