Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slott Nowgarten i östra Pommern, och Lüdeke besökte honom
där på en af sina handelsresor. Han sökte på allt sätt
öfvertala min fader att köpa de dyrbara pilarna, och var så viss
om, att han talade till en, som icke kände dem, att han till
och med omtalade den förtrollning, som skulle hvila öfver
dem, och som min fader påminde sig hafva hört hertig Albrekt
omnämna. Till slut gjorde min fader min af att vilja behålla
både krämaren och hans pilar och skicka dem till
Mecklenburg, men den sluge mannen lyckades undkomma. Då hade
likväl hertigen på sätt och vis redan vunnit sitt mål, efter
som dessa pilar utlofva.»
»Och hvad utlofva de?» frågade biskop Tomas.
»Dessa guldhjärtan skola vara bokstäfver och innehålla
ett löfte om, att pilarnas ägare skall vinna en krona; men
de skola ock innehålla en varning att icke stinga sin egen
lyckas lif, ty villkoret är ett rent hjärta.»
»Så slog spådomen in på hertig Albrekts son», anmärkte
biskopen. »Men I hafven godt minne, grefve, som kunnen
känna dessa pilar efter så många år ...»
»De sammanhänga med en annan tilldragelse i mitt lif,
som jag aldrig skall glömma. Min fader var död, och konung
Albrekt hade förlorat sin svenska krona och satt fången i
Skåne, och hans män kommo öfver till Tyskland, den ene
efter den andre. Bland dem var äfven min frände, Rafn
von Barnekow, I minnens honom säkert ...»
»Det var en hård och grym man», sade biskop Tomas,
»och jag menar, att han hade en dotter, som han ryckte från
man och barn, efter som ryktet sade ... jag var då kanik i
Strängnäs domkapitel.»
»Edert minne sviker eder icke», fortsatte grefven, »det
var min fränka Richissa von Barnekow. Gamle riddar Rafn
påstod själf, att han icke hade hjärta i bröstet, och jag
nödgades medgifva, att han handlade, som om han haft ett hjärta
af sten. Den arma Richissa vistades på hans slott, men hon
var som inmurad i sin graf. Så förflöto ett par år, och Rafn
drog med sin dotter hit till Sverige, och när han kom åter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
