Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och pilen?» sporde biskop Tomas.
»Den gamle riddar Rafn, som blödde ur flera sår, var
snart upphunnen ... Han så godt som sjönk af hästen, när
han kom fram till mig, och jag höll honom i mina armar,
när den vilde krämaren kom. Redan höjde han svärdet, och
innan jag hunnit lämna min frände och fått mitt svärd ur
skidan, skulle riddar Rafn von Barnekow icke mer varit
bland de lefvande, om icke ...»
»Han träffades af pilen?»
»Han träffades af ett säkert pilskott, så att piludden,
som gått in bakifrån, stack ut nedom hjärtat. Det var en pil
alldeles liknande denna»; grefven upplyfte pilarna och vände
dem i solljuset.
»Och Johan?»
»Han stod kort därefter framför oss, och äfven riddar
Balzar, som till en början vikit af inåt skogen, infann sig.
Båda kände Johan, och han möttes icke af vänliga blickar
från dem, hvilkas lif han räddat. Min frände reste sig upp
och ropade: ’du är min fånge!’ och uppmanade mig och Balzar
att afväpna honom. Mannen bleknade, men hans hufvud var
högburet, och en blick af både förakt och ömkan mötte de
båda riddarne. ’Väl hade jag annat väntat af eder, riddar
Rafn’, sade han, ’så visst som I, riddar Balzar, hade väntat
annat af mig, än att jag skulle rädda eder! Men nu, dragen
edert svärd, ty en af oss måste dö!’ — Riddar Balzar bleknade
i sin ordning, och min frände skummade af vrede. Balzar var
dock en ovärdig lem i ridderskapet, liksom han var en
ovärdig make åt Richissa. Innan någon visste ordet af, hade han
försvunnit. Flera svenner hade under tiden kommit till,
bakhållet i skogen var borta, och de förde Rafn von Barnekow åter
till Schwerins slott. Johan och jag blefvo ensamma. Jag var på
det djupaste gripen af hvad jag hade hört och sett, och jag drogs
af hela mitt hjärta till den olycklige och förtviflade mannen.»
»I skolen ock hafva redelig tack för det deltagande I då
visaden min olycklige vän», sade Engelbrekt, »många gånger
har han talat med mig därom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
