Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vid mannens skuldra, som om han där haft någon
prydnad af metall. Men han befann sig så i skuggan under de
lummiga grenarna, att det endast var, när vinden öppnade
en väg mellan bladen för någon månstråle, som den där
glänsande punkten visade sig.
Slutligen kommo ett par ryttare ridande mot slottet.
Mannen steg då åt sidan och kastade öfver sig en kappa,
men biskopen såg dock ganska tydligt, att han bar ett
armborst på ryggen, och att det var från detta, som den
glänsande pilen härflöt.
Företeelsen passade så fullkomligt in med den berättelse,
som han hört om kvällen och som nu sysselsatte hans tankar,
att dessa genast voro färdiga att i armborstet se hertig
Albrekts och i kogret de förtrollade pilarna. Han såg flera
gånger ut genom fönstret, men mannen visade sig icke mera.
Osökt fördes hans tankar från pilen på Engelbrekt, och
i undersköna bilder trädde den käre vännen fram för honom,
än ridande ensam i skogen, okänd och obemärkt och till och
med hånad, såsom när han första gången mötte honom på
vägen förbi Biskops-Arnö, än stående i sin enkla storhet
framför den vilseförde konungen, än i spetsen för bondehären
eller inför riksens herrar och män såsom i Vadstena.
Nu var han den mäktigaste mannen i Sveriges rike.
Han stod där så underbart stor och härlig i all sin
anspråkslöshet och i sin fasta tro på Guds bistånd, och solljust och
starkt och mäktigt låg riket vid hans fötter, men skuggor
foro öfver marken, de blefvo allt flera, de antogo
människogestalt ... biskopen tyckte sig känna många af dem ... men
hvarje man bar en af hertig Albrekts pilar i sin hand. Det
var den sista taflan, som upprullades för hans själs öga.
Bilderna förlorade sin begränsning och flöto tillsammans i
formlösa töckenskepnader. En pil med inbrända guldsirater var
den sista klart förnimbara bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
