Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom folkmassan bort till sin häst, som hölls sadlad ett
stycke därifrån. Nils Gustafsson och Erik Puke följde
honom. Alla tre stego till häst och redo bort. Kort därefter
skilde sig äfven de öfrige herrarne åt, och människomassan
upplöste sig, och det blef snart ödsligt och tyst på ängen
invid stranden.
Men uppe på klippan stod ännu jätten kvar, lyssnande
liksom hörde han allt jämt orden af den klara stämman, som
nyss talat där nere på ängen. I den ena handen höll han
en lång staf, och den andra tryckte han gång efter annan
mot sina ögon. Vid hans fötter satt en kvinna med utslaget
hår. Hon hade prydt sitt hufvud med en krans af enris,
och hennes blick var själlös. Just som Engelbrekt lämnade
herresamlingen och steg till häst, hade hon rest sig upp och
störtat fram ett stycke på sidan om den plats, där hon och
jätten befunno sig; hon hade med en vighet och styrka, som
ingen skulle tilltrott henne, ilat fram mellan de tätvuxna
träden. Där hade hon uppgifvit ett genomträngande rop, och
jätten hade rört sig invid trädet och tagit ett par steg åt
sidan, så att, om någon där nere på ängen hört ropet och
sett upp, hade platsen vid trädet varit tom. Men då hade
kvinnan med enekransen visat sig åter.
»Han var där», hade hon sagt, »pilen låg redan på sträng
... Men han flydde ... stunden är ännu icke inne ... bida,
bida ... den skall dock komma ...»
Och därmed hade hon intagit sin förra plats, och jätten
hade åter ställt sig vid trädet, lika orörlig som förut. När
han såg ängen tom, lyfte han sina ögon och genomfor den
vidsträckta rymden, där segel efter segel sköt fram öfver
fjärdarna mellan de många holmarna, hvilkas löfkronor redan
började skifta i höstlika färger. Plötsligt stannade hans öga
på ett segel, som sväfvade fram öfver vågen i riktning mot
stranden, där han befann sig. Det var en jakt, mera prydlig
än de andra, och seglen utmärkte sig genom sina röda ränder.
Den kom hastigt närmare, behagfullt skärande vågen med
sin skarpa bog. Nu böjde den sin kosa förbi närmaste udde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
