Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvar han blir så nämnd eller icke, så glöm aldrig det,
fader Elof, att Engelbrekt är den siste, som utan uppenbart
nödtvång sätter sig upp mot laglig myndighet. Sveriges
rikes lagbok är hans dyrbaraste klenod, och lagens ord de
högsta kungsord för honom.»
Åter hördes Kerstin sjunga i skogen, och omedelbart
därpå ropade hon på Elof.
»Men om ock slottets portar icke öppnas för Engelbrekt»,
tillade Herman, »så månde vi dock finna på råd. Icke får
Belgsting länge försmäkta i riddar Bengts torn.»
»Hon och jag, vi skola nog göra’t», sade gubben,
betydelsefullt nickande, i det också han aflägsnade sig inåt
skogen.
I raskare fart fortsatte Herman därpå sin ridt, och just
som solen rann upp åt öster, red han förbi Tälje slott. Detta
låg ett stycke utanför staden vid farleden till Tälje stad.
Herman kunde icke se det, utan att åter de dystra bilderna
reste sig upp i hans själ, bilderna af Magnus Bengtsson och
hans mörke fader, och han tyckte, att alla förhoppningar dogo
därvid, liksom blommorna dött bort, där slottet kastat sin
mörka skugga.
Men han lämnade slottet och slog in på en stig söder ut.
Här dröjde det icke länge, förr än en tafla af det rörligaste
lif utbredde sig för hans öga. Många hundra man voro redan
inbegripna i fullt arbete. Somliga höggo med hackor upp
jorden, andra gräfde upp den med tunga spadar, medan ännu
andra voro sysselsatta att bortföra den uppgräfda jorden.
Något på sidan om de öfriga arbetarne stod Engelbrekt,
öfverskådande med glad tillfredsställelse den kraft och det lif,
hvarmed arbetet fortgick. Han höll en spade i handen, och
ett par gamla, gråskäggiga anleten stodo framför honom. På
något afstånd kom en gråbroder vandrande fram i riktning
mot honom, och strax efter munken gick den långe Ulf, med
mycken varsamhet bärande på armen en låda. Herman steg
af Brand, och lämnande tygeln åt den framskyndande Erik,
gick äfven han fram till Engelbrekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
