Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hunnit förändra mig, sedan vi sist sågos ... Engelbrekt red
härifrån tidigt i går förmiddags, sedan han satt andra
höfvitsmän för folket i stället för Herman Berman ...»
»Och hvart red Engelbrekt?» afbröt Belgsting, stannande
sin häst och med ett utseende, som om lif och död berott
på svaret.
»Engelbrekt red ned till Söderköping att hålla ting med
östgötarne, och därifrån lär han draga ned efter kusten allt
till Kalmar ...»
»För sent, för sent!» utbrast Belgsting med en tung suck.
»Du skall tala vid Herman, Belgsting, han skall gifva
dig bättre besked», återtog Erik uppmuntrande, »nu är han
ock ett godt stycke på bättringsvägen efter det fördömda
spjutstinget i sidan ... det är stridsdugligt folk här på slottet,
ser du, fast fogden är galen ... se, där borta står stugan, som
Engelbrekt bodde uti, nu ligger Herman där, men i dag vill
han till häst, se, han har lärt sig läkekonsten af pater
Johannes, och så fort han kom till sansen igen och såg, hur
det var fatt, så har han botat sig själf ... men en farlig
klyfta var det.»
Allt medan han talade, gick han förut, och Belgsting
följde efter, försjunken i tankar och knappast hörande hvad
Erik hade allt att berätta. Men denne fortsatte:
»Se, det var medan Engelbrekt var i Stockholm, så
vågade Herman en storm på slottet ... du skulle hafva sett,
Belgsting, huru pilarna röko, och hur de sköto från murarna
och tornen; men det gick framåt, och Herman var själf i
spetsen, som han alltid är, och hans stämma hördes vidt
omkring, när han uppmanade folket att skynda. Själf var han
den förste på muren, och det var då, som han fick
spjutkyssen ... Juten stod tätt framför honom, men jag menar,
att han aldrig efter den stunden skall se sol gå upp. Herman
störtade baklänges ned från muren ... Såret var ej så farligt
som fallet, men nu är dock all fara öfver; du skall själf se
det, Belgsting!»
Det var som ynglingen berättade. Endast det kunde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
