Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dotter satt vid hans fötter, lutande hufvudet mot hans knä.
Ljumma vindar kommo från land och summo genom skogen
utöfver hafvet, som utbredde sig i kvällsolens glans för hans
öga. Medan han så satt försjunken i åskådande, till sitt inre
en helt annan än hvad han fordom var, då öfvermåttet af
kraft och styrka knappt tillät honom att tygla sina häftiga
lidelser, såg han en ryttare komma utefter vägen, som
slingrade sig fram nedanför foten af den kulle, där han slagit
sig ned. Ryttaren tycktes äfven hafva märkt honom och
sprängde hastigt upp för kullen. Det var Herman Berman.
De hälsade hvarandra med glädje, men Herman kunde
icke underlåta att märka den förändring, som Belgsting
undergått, och tillsporde honom därom.
»Min färd är en pilgrimsfärd», blef svaret, »och gifve
Gud och Sankt Erik, att jag kunde vandra den rätt med en
pilgrims sinne. Jag har följt Engelbrekt i spåren allt från
Söderköping och hit, men allt så har han dragit före mig.
Dock vill jag icke afstå från mitt beslut att träffa honom,
och sedan drager jag ut till det heliga landet, liksom din
fader gjort, Herman!»
Herman fattade hans hand och såg honom fast i ögat.
»I skolen nog träffa Engelbrekt», sade han, »om icke
förr, så på Örebro slott, dit äfven jag vill draga upp om
någon tid. Gärna såge jag därför, om I drogen med mig,
Belgsting ... jag menar, att eder vandring blir svår nog, ju
närmare I kommen Göksholm. Jag har kunskapare ute, för att
få säkra underrättelser om hvad konung Erik nu månde hafva
i sinne, och sedan jag inhändigat dem, rider jag uppåt till
Engelbrekt. Dessförinnan får jag icke lämna Varbergs slott,
som han lämnat mig och riddar Broder Svensson i händer.»
Äfven Herman var mycket förändrad, mot hvad han var,
när Belgsting såg honom sist i trädgården vid Tälje slott.
Hans öga brann af mod och lust, och hans kinder strålade
af hälsa och kraft. Det undgick icke Belgsting, och sedan
han afböjt förslaget att i Hermans sällskap draga uppåt Örebro,
sade han med ett svagt leende:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
