Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Belgstings dotter får icke gå natten till mötes utanför
Engelbrekts dörr!» yttrade han och fattade sina kryckor, »jag
vill själf tala vid henne.»
Och han gick ur salen, ned för slottstrappan, och brodern
följde honom. Där nere lyste månen från en molnfri himmel,
och Engelbrekt gick efter broderns anvisning till det ställe
bakom en mindre byggnad strax bredvid slottsporten,
där Kerstin befann sig. Just som bröderna skildes åt, hördes
åter en hornstöt, och Nils skyndade att taga reda på hvem
det var, som nu ville in på slottet.
Engelbrekt fann snart den han sökte och, läggande
handen på hennes hufvud, sade han med mild och faderlig
stämma:
»Kerstin, mitt barn, känner du mig?»
Flickan såg upp, och det var, som om vansinnets
dimmor skingrats i hennes blick.
»Ja, ja, och Kerstin är här för din skull», hviskade
flickan, »för din skull och för ulfvens, tyst, tyst, han vädrar
efter byte ... se, där ... där!»
Kerstin reste sig sakta men oemotståndligt, och hennes
ögon voro fästa på något föremål längst bort på motsatta
sidan af den stora öppna platsen innanför ringmuren, och
sedan hon rest sig upp, lutade hon sig framåt och sträckte
ut armarna, som om hon blifvit dragen framåt af en kraft,
hvilken hon ej kunde motstå. Engelbrekt såg ock åt samma
håll som flickan, men såg ingenting. Kerstin smög sakta
och ljudlöst bort i skuggan utefter muren. Man skulle hafva
tagit henne för en ande, så tycktes hon smälta bort i mörkret.
»Broder», hördes då Nils strax bakom Engelbrekt, »du
har fått besök af en man, som du väl minst af alla väntat
... jag visade honom upp i slottssalen ...»
»Och hvem är den gästen?»
»Belgsting!»
»Belgsting», utbrast Engelbrekt, och en underlig
darrning genomfor honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
