Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Männen tryckte hvarandras händer, och så satte sig tåget
i gång, fot för fot. När vindbryggan drogs upp bakom
Engelbrekt, vände han sig om och öfverskådade slottet. Den
föregående aftonen hade varit så rik på märkliga tilldragelser,
att han kände sig på ett eget sätt stämd, kände både rikedom
och fattigdom, både fröjd och smärta. Men det var blott ett
ögonblick, som han lät minnena råda öfver sig. Dock
fortsatte han under tystnad sin väg ned till stranden.
Här lyftes han åter af hästen och bars ned i den ena
af de båda båtarna, där hans hustru låtit tillreda en mjuk
bädd i bakstammen. När han väl befann sig här, öfversåg
han sina roddare. De voro tvenne för hvarje båt.
»Du, Albrekt», sade han till den ene af dem, som
skulle ro hans egen båt, »jag menade, du skulle stanna på
slottet.»
»När olyckan träffade Ulf», svarade svennen, utan att
rätt kunna se Engelbrekt i ansiktet, »så var jag till hands,
och din broder sade till mig att gå ned i Ulfs ställe.»
Engelbrekt lät det blifva som det var, men hans blick
hvilade litet emellan forskande på den skumme roddaren.
Färden gick lyckligt, och när aftonen kom, hade man
hunnit midt för göksholmslandet. Där låg strax invid den
halfö, hvarpå Göksholms slott reste sitt torn mot himlen, en
liten holme, skild från den nämnda halfön genom ett smalt
sund. Engelbrekt vågade icke utsätta sig för nattkylan,
utan beslöt att lägga i land vid denna holme, för att där
göra upp eld och vid densamma afbida morgonen.
Båtarna lade till, och snart flammade en eld från holmen,
vid hvilken Engelbrekt satte sig. Hans hustru satte sig vid
hans sida, oroligt spanande i hans ansikte, för att af uttrycket
se, huru färden bekommit honom.
»Väl, hustru», sade Engelbrekt, fattande hennes hand och
gissande till hennes tankar, »sjöluften har gjort mig godt;
men mina tankar sväfva dit upp, dit redan så mången vän
gått före mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
