Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hördes årslag på afstånd, och en af svennerna kom
fram och omtalade, att en båt syntes komma från
göksholmslandet.
»Det är bud från herr Bengt», sade Engelbrekt vänligt
leende, »han vill visa mig vänskap och föra mig till
Göksholm öfver natten. Jag kan dock ej för krankdomens skull
taga hans bjudning emot. Gå dock ned till stranden och visa
dem bästa landningsstället.»
Svennen gick, och Engelbrekt lät själf hjälpa sig upp
samt gick på sina kryckor ned emot stranden. Nedkommen
såg han båten så nära, att han tydligt kunde urskilja Magnus
Bengtsson stående i framstammen, och han stärktes däraf i
sin förmodan om inbjudningen till Göksholm.
I detsamma tog båten törn mot land, och Magnus
Bengtsson sprang fram mot Engelbrekt. Men han svängde en yxa
i handen, och hans ögon brunno.
»Skall jag få vara med fred i riket för din skull?» sporde
han med yttersta häftighet.
»Din fader var hos mig i går», genmälde Engelbrekt,
»och jag menar, att han hafver berättat dig om den fred, vi
slöto med hvarandra.»
Den vilde Magnus svarade med ett hugg af sin yxa,
men Engelbrekt höll upp sin krycka, så att hugget träffade
denna; dock afhöggos trenne af Engelbrekts fingrar.
Men öfver hela Engelbrekts väsen hvilade i denna stund
ett så högtidligt lugn, och ur hans öga blickade en sådan
höghet, att mördaren för ett ögonblick bragtes ur fattningen
och dröjde, innan han lyfte yxan till sitt andra hugg.
Då vände sig Engelbrekt om för att se efter sina svenner,
men han såg dem icke, blott sin bleka hustru skådade han
ett stycke ifrån sig. Hon hade fallit till marken,
tillintetgjord af fasa och dödsångest. Det var det sista, som hans
öga skådade. Befriad från förtrollningen af hjältens blick,
höjde Magnus åter sin yxa, och hugget träffade Engelbrekt
bakifrån i halsen. Ett tredje krossade hjältens hufvudskål,
så att hjärnan rann ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
