Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
församlingen — uppmanade nu i en adress Wilhelm att tillsvidare
åtaga sig regeringsbestyren och att sammankalla ett konvent.
Ett engelskt konvent är ett parlament valdt efter vanliga
grunder men icke sammankalladt af en konung; ty endast en
konung kan utskrifva eller sanktionera ett parlament. Denna
"convention" af 1688 var ingen nyhet inom den engelska
statsrätten. En convention hade förklarat Henrik af Lancaster för
konung; ett konvent bade kallat Karl II till tronen[1].
Konventsvalen för sig gingo utan annan påtryckning än
den, som den allmänna meningen utöfvar. Underhuset kan
således anses som ett sant uttryck af stämningen i landet.
Majoriteten bland commons var whigistisk, d. v. s. den ville icke
vidare höra talas om en konung Jakob. Helt annorlunda var
förhållandet i öfverhuset. Nästan flertalet lorder hade
aldrig tänkt sig någon tronförändring; de hade slutit sig till
Oranien för att genom hans starka biträde imponera på
konungen och tvinga honom att akta lagarne. Men denna krets var
inom sig söndrad. Några trodde det vara en möjlighet, att
konung Jakob skulle fortfarande kunna sköta styrelsen, sedan
han dock lofvat att ställa sig gällande lagar till efterrättelse.
Men de fleste insågo, att det vore för mycket begärdt af
honom. Men han kunde ännu få prunka med spira och krona;
hans namn skulle vara en vignett på alla statshandlingar; han
skulle vara en i kunglighetens hela kostym utstyrd docka,
men regera skulle höra en annan till. Han skulle med ett
ord till formen sitta qvar på tronen, men i sjelfva verket vara
afsatt. Mot dessa begge meningar uppträdde ett annat parti
bland lorderne. Detta ville rent ut hafva ett slut på hans
konungadöme både till namnet och i verkligheten. Han var
enligt dessa lorders åsigt icke längre konung utan, sedan han
försvunnit, hade prinsessan Maria genom arfsrätt bestigit
tronen — om prinsen af Wales vårdade de sig icke. Jemte dessa
grupper inom öfverhuset framträdde en fjerde, som med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
