Ett år bodde jag på söder i Stockholm - Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjernegatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vete ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta. Jag hörde talas om en dylik, som om mornarna vanligen fann tiden lång i det redskapsmagasin, där han stal sig in varje kväll, och som redan klockan sex troget befann sig på sin post utanför utskänkningen, fast han genom lång erfarenhet visste, att den ej öppnades för 8, men närheten värmde redan, och på det hela taget tyder ju det raffinerade i att pigga upp sin längtan så där medvetet på en ganska höggradig modern kultur.
Jag kom en kväll vid niotiden från Norrmalm och jag gjorde mig ingen brådska, där jag strävade uppför Götgatan. Hur det var, kom jag i tankarna att gå förbi Högbergsgatan, där jag bort vika av, och om några ögonblick fick jag syn på en skylt över ett så kallat Trillin i jordvåningen av ett hus. Där stod med röda bokstäver i en transparang ett enda, men lockande ord: Ringkastning.
Jag beslöt mig ögonblickligen för att gå ner. Klockan var ju bara barnet och hustru min var på teatern, vilken parentes hör till historien. Jag såg efter i min portmonnä och fann en ensam tia, vilken ju här med fördel skulle kunna växlas. Jag klev alltså in.
En samling människor av tämligen lika kvalité utanför en disk. Innanför en herre med sitt levebröd, en träskiva, fullsatt med pinnar och där bredvid en hög mässingsringar. Vinsterna funnos där också: cigarrmunstycken, tändsticksställ, kammar, blyertspennor, fickspeglar, snusdosor, notesböcker och som högsta vinst en väckarklocka.
Jag observerade, medan jag väntade på att få kasta, att högst få av de närvarande spelade, utan endast hängde på disken och koncentrerade sitt intresse på utgången av de andras kast. 5 öre kastet, 6 ringar för 25 öre.
Jag började spela. Jag växlade min tia, en säkerligen ovanlig pjäs på lokalen, och jag började vinna. Jag vet inte vilken gud, som styrde mina fingrar, men jag kände, att om jag den kvällen varit i Monaco, så hade fursten fått slå igen butiken. Framför mig hopades knivar, dosor, tändstickshållare, blyertsetuin och andra underliga ting. Jag studerade mellan kasten krupiärens, eller vad jag skall kalla honom, ansikte, och jag såg, att det mulnade allt mer för varje dyrgrip, som bytte ägare. Och då jag vunnit bortåt 50 föremål, styrde han sina steg på min person, lutade sig över disken och viskade med något av supplik i rösten: Kan herrn verkligen tycka, att det är roligt längre?
- Visst fan är det roligt, så länge jag vinner! Jag har beslutat mig för väckarklockan också, och så länge jag har en kopek i min plånbok, skall jag spela.
Han drog sig lömskt skelande tillbaka och återgick till sitt värv att flytta över vinsterna till min hög och ersätta de tomma nummerna med nya juveler.
Jag vann fortfarande. Då högen framför mig började genera mina rörelser, bad jag mannen flytta undan dem.
- Herrn kan ju stoppa på sig vinsterna, sade han bistert. Han såg på klockan och tänkte på sitt lager. Hans ansiktsuttryck gingo i vågor mellan ilska och resignation, något sådant hade han inte varit med om, att en "herre" gjorde intrång och tillskansade sig vinster, dem eljest mer eller mindre knäckta kunder gingo miste om. Folkmassan omkring mig jublade för varje lyckat kast och jag ville ej blamera mig med ett försök på väckarklockan, vilken jag ämnade spara till sista kastet, dvs. min sista femöring.
Äntligen hade jag endast denna. Jag blev naturligt nog nervös av spänningen och kastade fel. Jag måste sluta.
Herrn bakom disken drog en djup suck av belåtenhet, då jag tillkänna gav min avsikt. Folket började troppa av.
. Men hur skall jag få hem allt det här? frågade jag med avsikt att skänka tillbaka hela rasket.
- Tag av sig brallorna och knyt ihop dem nedtill, men akta sig för bylingen, då herrn smiter om hörn, svarade ringmannen på äkta söderslang.
Jag lät tanken på återlämnandet fara och såg mig villrådigt omkring.
Då nalkades två individer, som hela tiden under livligt minspel och uppmuntrande tillrop hade åskådat mina segrar. Den ene strök av sig mössan med en elegant handrörelse och talade.
- Skulle hänn liksom behöva en expressbyrå, så finns här jäklar å slå alarm muskler hos mej och kamraten.
- Dä bra! Plocka på er det som finns och följ med. Jag bor här i närheten.
- Ja, om hänn också logera i Kaknässkogen, så klarar vi nog åv den här bylan - mot en liten kova förstår sej!
Jag studsade - ty jag kom ihåg, att jag spelat bort hela min förmögenhet.
- Dä bra! Följ med bara! Vi avtågade.
- Ser ni, gubbar, började jag ute på gatan, jag har spelat bort 10 stolpar och har inte ett korvöre, men vill ni följa med hem och ta ett par jamare, så är det välment. För resten kan ni få hela den här fallerallan att öppna handel med, så ni kan köpa er lite nytt i klädväg.
Deras kläder voro verkligen bland de minst ändamålsenliga jag sett. Trasorna dinglade om dem och skjortorna lyste genom sin frånvaro.
- Nej, för höge faen, vi törs inte göra pengar åv dom här kortvarorna. Det bleve bara bråk å förhör å rannsakningshäkte, å såna här affärder har bylingen ett jäkla övertag. En byling kan få ett nyfött barn fällt för rån och hemgång å motstånd mot polis, så hänn får allt försöka å kursa bort grunkorna själv.
Vi knogade uppför mina trappor och jag visade mina hjälpare in i salongen, tände ljus och hämtade en liter konjak. De ville först inte sätta sig, bländade som de voro av den orientaliska prakten i rummet med dess jättedivan och draperier, tavlor och dylikt jobb.
- Menar hänn allvarsamt, att vi ska slå oss ner här mä dom här söndagsbortkostymerna?
- Visst ska ni slå er ner, spotta och vara trevliga! Här ä cigarrer.
Jag hällde upp konjak och de drucko med ett rörande välbehag. Spriten gav dem säkerhet och de satte sig försiktigt på divankanten. Vi började tala om livet och jag måste erkänna, att de gåvo mig synpunkter, som jag måste bocka mig för. Ett slags galghumoristfilosofi, som kan försvara sin plats mycket bättre än den väl avdankade Boström. Under samtalet och inverkan av nitnaglarna, som kommo allt tätare och tätare, kom även säkerheten. Blygseln försvann och båda vräkte sig sybaritiskt på kamelsäckskuddarna.
Jag var verkligen litet orolig, att de skulle lämna levande spår efter sig, men jag kunde ju inte delge dem mina farhågor.
Plötsligt reste den ene sig och började en sorts tal, vari han tackade för att jag inte var "hög" och "kymig" och "onosig" som andra snobbar - (tackar så mycket) - och slutade så här: - Å eftersom hänn examerar oss å för resten slänger in nubben i ansiktet, som han vore dagligt brö, så ska ja be att få lägga bort titlarna!
Vi blevo alltså bröder och samtalet fortsattes till den grad ogenerat, att jag inte gärna kan referera något ur det.
En idé. Jag hade ett par kostymer som jag ej behövde. Jag frågade dem, om de ville ha vars en.
- Plocka fram paltorna, du! Juden ska också ha sitt också!
- Nej, dem får ni inte pantsätta. Ni kan ju behöva dem själva, och då ni kan dra er fram med de där trasorna, går det väl lika bra med hela och varma kläder.
- Nu ska du få si, Ludde, att vi kommer å si ut som riktiga nattvardsbarn. Ä de verkligen din mening, så tack å skål, din kväsiga jycke! Såna träffar vi inte te vardags!
Snart hade jag hämtat in allt som hör till två fullständiga gentlemannakostymer En redingote med ett par gamla frackbyxor, en gul sommarkostym, skor, kragar med söndagsblad, halsdukar och manschetter, och i en handvändning hade de bytt, vilket de ville göra genast.
De sågo efter metamorfosen nästan makabra ut. I alla händelse kom det fram något hemskt rörande ur konflikten mellan de orakade, oklippta, otvättade huvudena och de snygga kläderna. De gingo av och an i rummet och rörde sig som skådespelare i något klassiskt drama, de kråmade sig framför spegeln och sökte ordna håret och draga undan mustaschgardinerna från munnen och bockade sig för mig och varandra, då de skålade. De...
Då öppnades dörren och min hustru står där med hela scenen för ögonen. I en blick fattade hon det yttre av situationen, hon kände igen min gula kostym, såg den tomma litern på bordet, såg de ruskiga ansiktena, över vilkas miner nubben redan brett sitt skimmer av dåsig lass geben. Och hon förstod, att jag återigen gjort en dumhet. Möblerna och deras okammade hår och vad däri var etc. etc., och hon sträckte med en majestätisk åtbörd ut sin hand och pekade stumt på dörren med ett så energiskt uttryck i ansiktet, att mina gäster ögonblickligen förstodo. Själv skulle jag nog aldrig kommit mig för att köra av dem, ty jag är för artig, ser herrskapet.
Jag följde dem nedför trapporna, under det att jag bad om ursäkt för det hastiga avslutandet av vår lilla orgie.
- Jag förstår skivan, sade den ene. Äktenskapet, äktenskapet! Akta dej för kitt, sa Glas-Kalle!
Och försvann med kamraten i nattmörkret.
(1902)
