Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enhet utan enheten. Men på samma sätt följer äfven af det
absolutas karakter att vara allt hvad som är, att, om
mångfalden är, det då också är denna och icke allenast
mångfald utan mångfalden. Då skulle det absoluta vara både
enheten och mångfalden. Det kan ej vara detta delvis, så
att det till en del vore enhet och till en annan del mång-
fald och tilläfventyrs till en annan del något tredje; ty i
sådant fall skulle alltid en enhet och mångfald falla utom
enheten och mångfalden, hvilket är omöjligt. Då blir alltså
hela det absoluta enheten och hela det absoluta mångfalden,
hvadan det absoluta samt enheten och mångfalden helt och
hållet sammanfalla till ett och icke ens kunna betraktas
såsom olika sidor af ett och samma, alldenstund redan detta
blefve en enhet och mångfald utom den ursprungliga.
Hvad angår mångfalden, så synes frågan, huruvida denna
är att anse såsom en bestämning hos det absoluta, till att
börja med säkrast böra besvaras med nej. Hela
philosophiens gång visar sig ju vara den att utgå från den factiskt
gifna mångfalden och till denna söka sig en högsta enhet.
Vore nu mångfalden en absolut bestämning, lika väl som
enheten, hvarföre kunde ej philosophien stanna vid den förra?
hvarföre kunde icke till och med dess gång blifva den
motsatta, från enheten till mångfalden? Härtill kommer, att
det absoluta sjelft för sin karakter af absolut synes lida en
oundviklig farar, om utom enheten äfven mångfalden inom
detsamma skulle intagas. Ty de många, af hvad art de för
öfrigt måtte vara, skulle dock, såsom på en gång och jemte
hvarandra varande, till hvarandra komma i relation, hvadan
relationen inom det absoluta vore intagen och detta alltså ej
längre kunde vara absolut.
Emedlertid, om vi se på andra sidan af saken, så skall det visa sig, att mångfaldens erkännande såsom en bestämning hos det absoluta icke är mindre nödvändigt, och detta
för philosophiens egen skull. Ty philosophien fordrar
ovillkorligen det relativas förklaring och följaktligen äfven en
förklaring af den mångfald, som inom vår verld onekligen
förekommer. Skulle nu denna mångfald sjelf vara en relativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
