Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Si
närma sig éh sådan uppfattning. Det sanna Varat är bfr
ännu alltid objectivt vara, ehuruväl ett vara i medvetandet;
subject är det ännu icke. Denna brist blir icke utan
af-görande betydelse för Platonismens eget öde. Sålänge
nämligen som sannt vara ännu endast är objectivt vara, blir det
omöjligt att fullständigt vindicera både enheten och
mångfalden. Enheten måste, för att vara enhet, nödvändigt i sig
upptaga allt gifvet. Nu är det dock klart, att någonting är
gifvet, som vi kalla det subjectiva, lika visst som det
finnes en verld af objecter. För allt detta måste nu enheten
vara enhet, d. ä. den får i sig upptaga allt gifyet; men det
objectiva, som är fattigare till sitt innehåll, kan aldrig i sig
upptaga det subjectiva, som är rikare*). Följaktligen kan
aldrig det objectiva vara enhet annorlunda än för det blott
objectiva. Ja icke ens för detta. Ty om det objectiva är
fattigare till gitt innehåll än det subjectiva, följaktligen
alltid är mer eller mindre abstract, så är det också så till
vida overkligt och kan aldrig till sin fulla verklighet
förklaras annorlunda än med och utur det subjectiva. Men blir
det objectiva, då det från det subjectiva isoleras, alltid mer
eller mindre overkligt, så måste det blifva detta till hvarje
sin bestämning, följaktligen äfven till den af enhet och
mångfald. Enheten kan sålunda på objectiv ståndpunkt aldrig
genomföras, äfven om man endast sökte fasthålla den såsom
enhet för det blott objectiva och lemna hela subjectiviteten
åsido. För Plato gestaltade sig detta så, att han först och
främst i sitt system icke fiek någon plats , för subjectet, och
när han någon gång ville erkänna dess rätt, aldrig lyckades
göra détta utan till förfång för sin egen philosophiska
ståndpunkt, hvadan sådana framställningar, i hvilka han erkänt
sucjectets absoluta betydelse, alltid äro mer eller mindre
mythiska. Men vidare blef det honom ické heller möjligt att
*) Att det subjectiva är rikare till sitt innehåll än det
objectiva, inses deraf, att, om jag tänker mig ett subject och
sedan abstraherar från dess subjectivitet, återstår det dock alltid
såsom ett object. Deremot kan jag aldrig vid abstractionen från
ett object få subjectiviteten såsom residuum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
