Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Kroppars beståndsdelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förening med väte och kol ingår syret i organiska
kroppar. De flesta bergarter bestå till halfva
sin vikt af syre.
Syret är liksom vätet en färg-, lukt- och smaklös,
med mycket stor svårighet förtätbar gas, tyngre än
luften, brinner ej, men kan underhålla förbränning.
Med förbränning menas i allmänhet kroppars förening
med gaser under utveckling af ljus. Kropparna sägas då
brinna, och gaserna underhålla förbränningen. Vid de
i dagliga lifvet förekommande förbränningsfenomenen
är det syre, som underhåller förbränningen; denna
modereras dock betydligt däraf, att kväfve finnes
i luften; i rent syre blir förbränningen långt
lifligare.
Alla kroppar utom fluor kunna förena sig med
syre. Dessa föreningar hafva olika egenskaper,
beroende dels af mängden syre, dels af de kroppar,
med hvilka syret är förenadt.
Vissa syreföreningar smaka sura och reagera surt,
d. v. s. förvandla blått lakmuspappers färg till röd;
andra åter smaka lutaktigt och reagera alkaliskt,
d. v. s. återförändra den röda lakmusfärgen till
blå. Det förra slaget kallas syror, det andra
baser. Blandas en syra och en bas, erhålles i
allmänhet en förening, som förändrar hvarken den
blå eller röda lakmusfärgen; denna förening säges
reagera neutralt och kallas salt. Längre fram komma
vi att ge exempel på det ena och andra slaget af
dessa föreningar.
Vi ha redan sagt, att vatten är en förening
mellan väte och syre; vi skola nu något närmare
undersöka detsamma. Det rena vattnet, erhållet genom
destillation, är utan lukt och smak och reagerar
neutralt, men förenar sig med stor begärlighet så
väl med baser som syror till s. k. hydrater. Man
har funnit, att vatten består af 2 volymer väte mot
1 volym syre eller, i vikt räknadt, 1 del väte mot
8 delar syre.
Det i naturen förekommande vattnet innehåller en mängd
salter upplösta; hafsvattnet innehåller bland andra
salter koksalt; källvatten innehåller kalksalter.
Svafvel är under vanliga förhållanden en fast,
spröd och gul kropp, löses icke i vatten, smälter vid
upphettning till 111° till en lättflytande vätska, som
sedan blir tjockflytande och brun; då temperaturen
höjes ännu mera, blir den å nyo lättflytande och
kokar vid 490°.
Uppvärmes svafvel vid lufttillträde, antändes
det och brinner med blå låga, hvarvid bildas en
syreförening, kallad svafvelsyrlighet, som kan fås
att upptaga väte och mera syre, hvarvid man erhåller
svafvelsyra. Denna syra är en tung, oljelik vätska,
som vanligen kallas vitriololja och tillverkas i
stor mängd. Den begagnas till många ändamål, såsom
vid tillverkning af soda, stearinljus, gödningsämnen
(superfosfat) o. s. v. Utspädd svafvelsyra användes
under namnet mässingsvatten till rengöring af
kopparkärl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
