Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Antagandet om världarnas daning och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
komligt klotforiuig. Emot midten blef hon mera
förtätad än i de yttre lagren. Hvar oeh en smådel
nalkades vid den pågående förtätningen intill
midten, icke i rät linje, utan oftast i någon
sidoriktning, hvaraf den samfälda verkan blef att
nebulosan långsamt vred sig omkring sig själf eller
erhöll en s. k. »rotation», den rullningsrörelse,
som hos jorden framkallar växlingen mellan dag och
natt. Men därvid kunde nebulosan icke bibehålla sig
fullkomligt klotformig, utan utplattade sig i en
viss led, i den riktning, där hennes ekvator låg,
ty hennes rullning försiggick kring en axel på samma
sätt som jordens. Förtätningen pågick oafbrutet,
och däraf följde dels att värme utvecklade sig
inom massan och dels att rullningen kring axeln
påskyndades. Till följd af den senare omständigheten
blef afplattningen allt större, ända tills ekvatorn
icke vidare kunde hänga samman med den öfriga delen
af nebulosan, utan lossnade och bildade en ring kring
henne och fortsatte rörelsen själfständigt kring
nebulosan. Ytterligare fortsattes förtätningen,
nebulosan minskades i storlek, och på nytt blef
afplattningen så stor, att vid ekvatorn än en gång
en del af massan lösgjorde sig. Så pågick det undan
för undan i en oerhörd tidrymd. De från ekvatorn
lösgjorda massorna kommo att bilda de kring solen
kretsande planeterna. Den innersta delen af nebulosan,
den del, som återstod efter det ekvatorn sista gången
lämnat ifrån sig material till en planet, denna del
blef solen. Inom den sålunda delade massan fortgick
förtätningen ännu, hvarje lösryckt del sammantrycktes
och bildade klotform af en, jämförd med planeternas
nuvarande omfång, betydlig storlek. På samma sätt som
solen ur sig danat planeterna, gåfvo dessa i sin tur
upphof åt de kring dem kretsande månarna.
Af sättet för planeternas bildning följde att deras
banor alla skulle ligga i samma plan, eller i solens
ekvator, och att de alla skulle röra sig i samma
led,, eller i den led, som solen rullar kring sin
axel. Samma skäl förefanns äfven för att månarna
i sina rörelser skulle komma att förete en sådan
regelbundenhet.
Från denna tidrymd räkna sålunda planeterna sin
tillvaro såsom själfständiga världskroppar, afsöndrade
från solmassan. De begynte nu hvar och en för sig
utbilda sig. Massans sammanpackning till en allt
tätare pågick ännu länge, och den däraf framkallade
värmen blef allt högre, ända tills den öfvergick till
glödhetta, som vi ännu iakttaga hos solen. Vid detta
skede i sin utveckling voro planeterna således, äfven
de, solar. Ifrån detta tillstånd till det nuvarande
ha vi i det föregående sökt att följa jorden. I det
hela, måste vi tänka oss, ha de öfriga planeterna att
genomgå motsvarande utvecklingsgrader. Man måste dock
äfven tänka sig, att en liten planet skall hastigare
afkylas än en större och antagligen ock hastigare
genomlöpa de skilda utvecklingsgraderna, ända tills
det slutliga af kylandet och förintelsen af det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
