Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hälsovårdslära - IV. Luften och dess föroreningar; luftväxlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
är att bortskaffa osund och införa ren atinosferisk
luft, med andra ord att luftväxla. Men ändock sker
äfven i vanliga hus en luftväxling; vi kalla denna
den naturliga till skilnad från den, som nu alltmera
begynner införas och som kallas den artificiella
eller konstgjorda. Denna naturliga luftväxling beror
därpå, att våra byggnader lyckligtvis äro otäta. Icke
blott genom springor i fönster och dörrar kan luften
intränga, utan själfva byggnadsmatcrialierna, tegel
och virke, äro porösa och otäta och låta luften gå
igenom sig - och detta trots alla våra bemödanden
att för värmens skull utestänga den. Då nu under
vintermånaderna en drifvande kraft kommer till,
hvilken sätter luften i rörelse, så måste luftväxling
uppkomma. Denna drifvande kraft är skilnaden mellan
luftens värme inne och ute; då den alltid inne är
betydligt lättare än ute, måste den kalla luften
sila sig igenom alla dessa otätheter, om hvilka vi
talat, och undantränga den varma luften, som genom
otätheterna i taken bortgår från bostäderna. Dessutom
tillkommer naturligtvis särskildt under eldningen
det luftoinbyte, som förbränningen fordrar; att en
sådan bortförsel af luft, som då sker ur våra rum,
kan försiggå är bästa beviset på att våra bostäder
ingalunda äro lufttäta.
Men denna naturliga ventilation har nu visat sig
otillräcklig att annat än i större, föga bebodda
våningar förekomma den luftförskäm-ning, som
måste af hälsovården anses otillåten, om luftens
beskaffenhet ej skall verka hälsovidrigt. Man har
därföre tillgripit den artificiella luftväxlingen,
den, som i dagligt tal plägar kallas ventilation.
I sin enklaste form består den blott i ett
underlättande af den naturliga genom att öka
storleken af tillförselöppningarna för den friska
atmosferiska luften. Man gör detta genom anbringande
af s. k. ventiler. De enklaste af hvar man kända äro
de fönsterrutor, som under vintern ej tillklistras,
utan kunna öppnas för att släppa in frisk luft; de
äro en god sak, och, där de finnas, användas de i
allmänhet alldeles för litet, vanligen blott en kort
stund om dagen. Deras olägenhet består däri, att,
som de vanligen finnas i nedre delen af fönstret, den
friska kalla luften införes i nivå med de människor,
som vistas i rummen, och därigenom af kyler dessas
kroppsyta, kännes kall och »rå» och verkligen kan
föranleda förkylningssjukdomar, katarrer, reumatism,
tandvärk etc. genom den hastiga afkylning, som kan
blifva en följd af deras användande. Långt bättre
är därföre det utländska bruket, som också hos oss
i städerna börjat användas, nämligen att låta dessa
fönsterrutor finnas i öfversta delen af fönstret. De
böra så anordnas, att rutan kan fällas inåt och är
försedd med skärmar på sidorna; därigenom tvingas den
kalla luften att taga vägen till öfre delen af rummet,
uppvärmes där och kommer först som uppvärmd luft,
emedan blandad med rummets egen varma luft, i beröring
med den ventilerande. Ännu bättre är att i själfva
väggarna anbringa dylika ventiler, likaledes öppnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
