Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografi - Geografi. - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra, så att blandningen med dem blifvit ringa
eller ingen. Så hafva de svarta i Afrika och de
gula i Kina, som varit skyddade af de stora öknarna
Sahara och Gobi, och de röda folken i Amerika, som
omgifves af breda haf, kommit att skarpt särskiljas
från alla andra, under det de hvita, som bebott
tätt befolkade länder med liflig inbördes beröring,
så blandat sig med hvarandra och med sina grannar,
att det är ytterst svårt att afgöra, om en del folk,
som vanligen föras till denna ras, också verkligen
höra dit. Emellertid kan den hvita rasen företrädesvis
anses hemma i Europa och medelhafslanden, hvarifrån
den under de senaste fyra hundra åren utbredt sig till
nästan alla delar af jorden. Den gula bor i Asien
från Gobi till Stilla hafvet, den röda i Amerika
utom de nordliga polarlanden, den bruna på öarna
söder och sydöst om Asien och den svarta i Afrika,
från Sahara till sydspetsens grannskap.
Man bör noga skilja mellan ras och stam. Raser
skiljas åt genom kroppsliga, stammar genom andliga
kännemärken, framför allt språket, som är det mest
påfallande af de företräden, som skilja människan från
djuret. En ras, öfverlägsen i kroppslig styrka eller
andlig odling, har ofta öfvervunnit andra svagare
utrustade och påtvungit dem sitt språk. Så tala de
forna slafvarne i Amerika sina gamla herrars språk,
engelska, spanska o. s. v., men måste ändå alltid
räknas till negerrasen. Med undantag för kinesiskan
har knappast något enda språk utanför de hvita
folkens krets höjt sig till rangen af etix verkligt
kulturspråk. Till de hvita folken räknas de tre stora
stammar, hvilka genom den framstående del de tagit i
mänsklighetens stora kulturarbete företrädesvis kunna
räknas till de historiska folken - den hamitiska,
den semitiska och den ariska stammen. De två
förstnämnda äro uppkallade efter Noaks två söner
Harn och Sem, enär till dem företrädesvis höra
de folk, som i den bibliska berättelsen uppgifvas
härstamma från dem. Af hamiterna, som bebo nordliga
och nordöstra Afrika, äro de gamla egypterna de mest
framstående. Till semiterna, som bebo sydvästra Asien
och därifrån utbredt sig öfver nordliga Afrika, räknas
främst araberna, judarne och de forna assyrierna,
babylonierna och fenicierna. Den ariska folkstammen
omfattar numera de flesta af Europas och en stor del
af södra Asiens inbyggare, och från Europa har den
utbredt sig öfver hela Amerika, Australien, södra
Afrika och norra Asien samt fattat fast fot i nästan
alla delar af jorden.
Den mänskliga kulturen har utgått från en ytterst
ringa begynnelse, med jämnlöpande fortgång till
allt högre materiell och andlig odling. Den
materiella odlingens första skede är fiskare- och
jägarclifvet. Föga mindre vilda än skogens djur,
måste de lägsta folken under tusen faror och mödor
söka fylla de kroppsliga behofven; men innan de vunnit
något större välde öfver naturen, än som betecknas
af förmågan att göra sig dess håfvor oförädlade till
godo, plocka frukter, uppgräfva rötter, döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
