Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
eller ogifta stånd, som under inflytelse af den äldre
kyrkans vördnad för munklifvet länge aktats som en
berörnlig sed, upphöjdes nu till allmänt gällande
lag, på det att gods och land, som hemfallit under
kyrkan, icke måtte genom prästernas arfvingar dragas
därifrån och på det att prästen så mycket mera skulle
egna sig åt kyrkan, när han vore fri från världsliga
band. Simonien eller seden att sälja kyrkliga ämbeten,
hvilka därvid behandlades som världsliga förläningar,
blef i grund utrotad, sedan den ledt till svåra
missbruk. Den världsliga makten från-kändes all rätt
att utan påfvens begifvande inblanda sig i biskopars
och kyrkliga ämbetens tillsättande; och slutligen
ansåg påfven sig stark nog att stämma kejsaren själf
inför sin domstol för att svara för de anklagelser
hans undersåtar gjorde mot honom. Uppbragt lät Henrik
förklara påfven för afsatt, hvarpå denne svarade
med att lysa honom i kyrkans stora bann (utesluta
honom ur dess gemenskap), till dess han gjort bot
och bättring. Så stor var bannlysningens makt öfver
sinnena, att alla veko undan för den bannlyste som
för en pestsjuk, - och Henriks ofver-mod gaf snart
vika för fruktan. I tre dagar väntade han barfota och
i botgöraredrägt på borggården i Ganossa, innan han
fick företräde hos påfven och blef löst ur bannet. Men
den kejserliga makten var för alltid bruten, och de
krig, som fyllde återstoden af Henriks regering,
räckte ej till att upprätta den, hvarken mot de
alltmera själfrådiga vasall-furstarne eller mot
kyrkan, oaktadt Henrik lyckades förjaga Gregorius,
som dog 1085 i landsflykt hos Robert Gruiscard,
fullt och fast viss om rättvisan af sin sak.
Grundläggningen af det kyrkliga världsriket
i västern ledde till den viktiga följden, att
österns kyrka alldeles skilde sig därifrån, sedan
hvarje nytt anspråk från påfvarne lossat bandet
dem emellan. Hvarken kejsaren eller patriarken i
Konstantinopel voro sinnade att böja sig för dem,
och strider om makten voro långt mer än strider om
läran orsak till den ännu fortfarande söndringen
mellan den romerska och den grekisk-katolska
kyrkan. Äfven den senare hade under denna tid
underlagt sig stora och nya områden. Ryssland hade,
som förut är sagdt, slutit sig till dess lära,
som redan i slutet af 800-talet omfattats af de
flesta öfriga slaviska folk. Däiför hade kyrkan
främst att tacka den storartade missionsverksamhet,
som öfvades af Cyrillus och Methodius, och deras
genom det stormähriska rikets upplösning af tyskarne
frarn-tvungna anslutning till Rom lade grund till
den splittring, som än i dag skiljer romersk-katolska
västslaver från grekisk-katolska östslaver.
För öfrigt framstår under denna tid det byzantinska
riket jämte de islamitiska landen gent emot
västerlandets barbarer såsom den egentliga
civiliserade världen; och det är endast västerns
betydelse för framtiden, som skenbart låter östern
träda tillbaka, under det den i själfva verket ännu
var världshändelsernas medelpunkt. De byzantinska kej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
