Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
trädare tappert värnade det nya riket. Men hoppet
att varaktigt grunda en kristen stat gick ej
i fullbordan. En del af de korsfarare, som här
bosatte sig, hörde till hemlandens värsta slödder
och framstodo inför österns hyfsade folk icke bättre
än en barbarhord; ovanan vid klimat och lefnadssätt
gjorde ock sitt till för att försvaga dem. Den hotande
faran manade islams folk till kraftig sammanslutning
under dugliga härförare, och känslan af trosenhet
genomträngde dem lika mycket som de kristna. Då
de senare förlorat Edessa vid Eufrat, korsfararnes
utpost mot öster, väcktes korstågsifvern på nytt i
Europa, uppeldad af en ny trosifrare, Bernhard af
Clairvaux. Kärnan i den första korshären hade bildats
af normander från England, Normandiet och Sicilien;
men det andra korståget syntes få en bättre ledning,
då s j älf ve tysk-romerske kejsaren Konrad III och
konung Ludvig VII af Frankrike 1147 ställde sig
i spetsen därför. Men äfven här medförde bristen
på sammanhållning sina olycksbringande verkningar;
korståget misslyckades fullkomligt, och dess ledare
återvände med ringa ära utan att ha uträttat mer än
att för någon tid fördröja riket Jerusalems fall.
Detta skulle dock ej dröja länge. I Egypten hade
ejubiderna störtat de fatimidiska kalif erna, och
sultan Saladin (1174-1193), lika beundrad af kristna
och islamiter, framstår såsom hela korstågstidens
störste och ädlaste hjälte. Retad af den svekfullhet
och roflystnad de kristna i Palestina visade, eröfrade
han 1187 Jerusalem, men behandlade de kristna
me<i storsinnad mildhet. Jerusalems fall väckte
hänförelsen för den heliga grafvens befrielse än en
gång, och med oerhörda ansträngningar samlades en ny
korshär. I spetsen därför stod den bäste fältherre,
som någonsin anfört en korshär, den gamle profvade
kejsaren Fredrik I bar-barossa; men då han drunknat
i en bäck nära syriska gränsen 1190, var äfven
detta företag dömdt till undergång. Dess ledare
voro nu konungarne Eichard lejonhjärta af England
och Filip August af Frankrike; men den sluge Filip
August lämnade snart Richard i sticket, för att i
eget land draga fördel af hans frånvaro. Richard,
en döpt viking snarare än en kristen riddare, fylde
en tid världen med ryktet om väldiga, men onyttiga
bragder, medan han hemma var nära att gå miste om
krona och rike, men förmådde ej återvinna Jerusalem
och måste aftåga med oförrättadt ärende. Så slöt det
tredje korståget, det sista där de kristna uppträdde
med samlad makt. Korstågsrörelsen fortgick väl genom
hela det följande århundradet, men med ständigt af
tågan de lif, ehuru den stundom ledde till vidriga
förirringar, såsom då en stor här af barn drog ut
till det heliga landet för att under vägen ömkli-gen
omkomma. Bland fienderna voro nu Egyptens sultaner
mäktigast. För en kort tid lyckades kejsar Fredrik
II genom fredligt aftal af dem återvinna Jerusalem;
men hans ständiga strider med kyrkan gjorde denna
besittning föga varaktig. Det stod nu klart för
korsfararne, att Egyp-;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
