Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
med glädje ödmjuka sig för påfven. Men ingen
rättelse kom, utan endast en sträng befallning
om ovillkorlig underkastelse. Dä denna uteblef,
följde en bannlysning, och nu var brytningen
fullständig. Luther, hvars anhängare ökades med hvar
dag, tog det afgörande steget, då han 1520 offentligen
uppbrände den påfliga bannlysningsbullan. Därefter var
ingen återgång möjlig, och Luther drefs allt längre
på reformatorns farliga väg. I stället för påfvens
rätt att döma i trossaker satte han det mänskliga
förnuftets pröfningsrätt, så långt dess utslag
stämma öfverens med bibelordet, som med uteslutande
af den kyrkliga traditionen gjordes till trons enda
rättesnöre; i stället för yttre verkhelighet sattes
den människans hela inre lif genomträngande, i goda
gärningar mäktiga tron såsom salighetsvillkor. Stämd
inför den kejserliga kröningsriksdagen i Worms 1521,
vidhöll han sina lärosatser frimodigt, ehuru under
stor inre bäfvan. Kejsarens högsinthet skyddade
honom frän det öde, som drabbat Hus i Konstanz, och
under skydd af kurfursten Fredrik den vise af Sachsen
arbetade han på sin öfversättning af bibeln för att
göra denna tillgänglig för hvar man. I stället för
den allmänneliga påfvekyrkan ville han sätta en tysk
folkkyrka och gynnade därför allt, som kunde lända
till att stärka det nationella medvetandet gent emot
romerskt inflytande.
A andra sidan vågade han ej lämna fritt spelrum
åt alla de olika meningar, som bröto sig mot
hvarandra, sedan påfvemaktens anseende var borta. De
öfverdrifter, som hans ifrigaste anhängare gjorde
sig skyldiga till, och de vilda bondeuppror, som
gåfvo ett våldsamt uttryck åt den allmänna oron
i sinnena, afskräckte Luther från att gå alltför
långt. För att stäfja befaradt s j älf svald såg
han ingen annan utväg än att i stället för påfvens
myndighet i trossaker sätta landsherrens. l stället
för den allmänna kyrkostaten trädde alltså en mängd
skilda statskyrkor, och härvid funno furstarne sin
fördel, på samma gång indragningen af kloster och
kyrkogods öppnade dem en rik inkomstkälla. Af sådana
skäl fick reformationen många anhängare, särdeles
bland de nordtyska furstarne. På samma gång ifrade
Luther väldigt mot den reformation, som samtidigt
med hans egen börjats i Schweiz af Ulrik Zwingli och
som hufvudsakligen i fråga om nattvardsläran skilde
sig från hans egen. Ett försök att förlika de båda
reformatorernas åsikter misslyckades fullständigt, och
så delade sig reformationens vänner genast från början
i två allt framgent skilda, hvarandra bekämpande
hufvudgrenar, lutheranerna och de reformerta. På
grund af sin protest mot ingrepp i deras lärofrihet
kallades de med ett gemensamt namn protestanter. Under
allt detta befann sig kejsaren i en ganska brydsam
ställning. Själf en finbildad, i trossaker fördragsam
man, borde han icke haft något att invända mot en
kyrklig ordning, som satt den kejserliga myndigheten i
den påfligas ställe. Hade det varit honom möjligt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
