Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
der, som ej likt England och Frankrike redan bildade
en nationell enhet, men då dessa sträfvanden för
sitt förverkligande måste fordra, att en del stater
skulle upphöra att finnas till och uppgå i andra,
kommo de naturligtvis att af dessa staters regeringar
behandlas såsom samhälls-vådliga och revolutionära.
Den motsats, som sålunda uppstod mellan regeringarna
och folken, kom först till utbrott i det alltid lika
oroliga Frankrike, som aldrig syntes i stånd att
komma till jämvikt efter den väldiga brytningen med
det gamla. I riksdagen täflade partierna på öfligt
vis om makten, och vid konungens rädsbord satt än
den liberale Thiers, än den konservative Guizotj
medan konungen själf med knapp nöd undgick upprepade
mordförsök af fanatiska omstörtningsmän och här
eller där ett uppror kväfdes i sin linda. Ropen på
utsträckning af den politiska rösträtten, som knappt
tillkom en man på hundra af Frankrikes myndiga
befolkning, blefvo allt högljuddare, men mötte
hos konungen och Gruizot detta omedgörliga, envisa
motstånd, som »mognar revolutionerna och förvånas
öfver dem». Missnöjet blef starkare, då dåliga tider
inträffade. Februarirevolutionen 1848 utbröt plötsligt
och oförberedt, sopade som ett korthus bort Ludvig
Filips länge vacklande tron och skrämde honom själf
att utan motstånd hals öfver hufvud fly ur landet. Den
24 februari förklarades Frankrike för republik och
en provisorisk regering tillsattes, som emellertid
skyndade att lugna utlandets farhågor för dess möjliga
afsikter att komma revolutionärer i andra land till
hjälp. En nationalförsamling inkallades, vald genom
allmän rösträtt, och åtskilliga välmenande åtgärder
vidtogos till de fattiga klassernas bästa. De dåliga
tiderna fortfore emellertid och förvärrades genom
den osäkerhet i affärslifvet, som revolutionen ej
kunde undgå att föra med sig, och då hjälpen befanns
otillräcklig, bröt massornas förtviflan ut i ett vildt
uppror, som efter en rasande kamp kväfdes i blod på
Paris’ gator i juni 1848. De förmögnare klasserna
blefvo uppskrämda för en allmän plundring af sin
egendom, och på den franska landsbygden föredrog
man ännu framför republiken ett upplifvande af det
napoleonska kejsardömet, hvars minne hos folket
omgafs af en sagolik glans. Kejsarens son var död,
och hans anspråk hade gått öfver på brorsonen,
den hittills för skäligen obetydlig ansedde Louis
Napoleon Bonaparte. Denne, som efter revolutionen
återvändt till Frankrike, förstod slugt att begagna
sig af folkets stämning, och då på hösten enligt den
nya författningen franska folket skulle med allmän
rösträtt utse republikens president, blef han till
Europas häpnad vald med en ofantlig röstöfvervikt.
Som en löpeld flög den revolutionära rörelsen kring
vår världsdel och ryckte oemotståndligt med sig
konungar och folk. De tyska fur-starne tvungos att
inkalla ett parlament till Frankfurt, som uppgjorde
ett förslag till författning för Tyskland såsom
förbundsstat med Preus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
