Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
korset, där den tanken uttalas, att ett tillägnande
af Kristi försoningsdöd genast utplånar alla synder,
och Sin äras hämnare, där det framställes som en
helt naturlig sak, att tre menniskors lefnadslycka
tillspillogifves för tillfredsställandet af en
kunglig nyck.
Jämte sina världsliga dramer skref Calderon äfven
lysande, tros-glödande och högt beundrade autos.
Af Calderons samtida är Augustin Moreto y Cabana,
död 1669 i Toledo, den mest kände. Hans fina komedi
Stolthet mot stolthet, uppförd i olika öfversättningar
här i Sverige, är en af den spanska dramatikens
förnämsta prydnader.
Samtidigt med denna på nationell grund fotade dramatik
utvecklade sig äfven en riktning af samma slag som
marinismen i Italien, en skola, där förkonstlingen och
ordprakten drefs till en ytterlig öfverdrift. Denna
skola, som ansåg sig som särskildt litterärt
bildad gent emot de mera folkliga dramaturgerna,
hade som sin främste målsman Luis de Gongora, död
1627. Han vann många anhängare, men han bekämpades
äfven af flere bland sina samtida, icke blott bland
dramaturgerna, utan äfven bland lyrikerna. Bland dessa
hans motståndare må främst nämnas Francisco Oomez de
Quevedo y Villegas, död 1645, en lyriker af hög rang
samt dessutom genom sin satiriska berättelse om den
store ärkeskälmen Paul af Segovia en efterföljare
till Mendoza.
Det förfall gongorismen betecknar märktes alltså ej
så mycket under denna epok, men under den nästa, då
alstringskraften hos författarne är borta och endast
efterbildningsförmågan finns kvar, då framträder det
så mycket tydligare.
Fjärde tidrymden.
Förfallets och den slafviska efterbildningens
tid. 1700- och 1800-talen.
Lika lysande som den spanska litteraturens
blomstringstid var, lika hastigt kommer dess
förfall. Knappt hade Karl ll:s testamente satt
en fransk furste på Spaniens tron, förrän den
nationella anden äfven inom litteraturen synes vara
utslocknad. Inom dramat och novellen göra visserligen
en del författare, sådana som Antonio de Zamora
och Francisco de Islas, försök att kämpa för det
nationella elementet, men det är förgäfves. Det är
Frankrikes pseudoklassiska litteratur, som trycker sin
stämpel på Spaniens liksom hela det öfriga Europas
smak, och här framträder en hel rad af os j älf
ständiga harm are.
Slutligen inverka äfven nyromantikens stora diktare
på den spanska litteraturen. Victor Hugo och Byron
ha i José de Espronceda en talangfull lärjunge. Men
något märkbart återgående till landets egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
